Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hej, vad heter du?: Dansens hus

Golvad av dans. Mira Björkman i Hej, vad heter du?Foto: Helene Berg
Margareta Sörenson belyser barndansens betydelse apropå två aktuella föreställningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DANS
HEJ VAD HETER DU | Koreograf Ossi Niskala | Zebradans, Stockholm | Målgrupp 4+ STENKÄR | Avart dans och rörelse | Dansens hus, Stockholm | Målgrupp 13+

Ur föreställningen Stenkär.Foto: Foto: Erik Linghede
Barn från Anna Behles Plastiska institut.
Pyttedans, danslek, barndans, balettlek. Bollywood, riverdance, breaking, locking, popping. Kursverksamheten har börjat för hösten och för omkring 2 000 kronor i terminen får barnen dansa tillsammans med en professionell pedagog.
"Alla barn behöver dansa!" lockar en kursverksamhet och preciserar med att det är bra för jagutvecklingen. Det har man alltid tyckt, men menat lite olika med jaget. "Pojkarna går före med steg och hållningen hos unga män, likt dem han senare kommer att använda i kriget, medan flickorna följer efter och visar hur kvinnans dans görs med anständighet", skriver Lucianus (cirka 120-180 e Kr). Att bli vuxen och ett jag ansågs länge som detsamma som att kunna glida in i vuxenvärldens krav för män och kvinnor.
Vår tids starka betoning av individen och dess alldeles egna, originella jag tar sin början under 1800-talets slut, då barndomens betydelse för den vuxna hamnar i fokus. Sigmund Freud,Ellen Key, August Strindberg, Elsa Beskow och Isadora Duncan var alla moderna människor som intresserade sig för barnen och barnens perspektiv på tillvaron.
Dans, sång, musik, konst och litteratur utvecklar barnet, stimulerar fantasi och språkutveckling, ger begrepp, övar motorik och spatial uppfattning.
Att dans är bra för barn (och vuxna) är klart: man tränar koncentration, samarbete, respekt för olikhet och olika förmågor samtidigt som man har roligt, njuter av farten, musiken, av att gå in i och bli en del av en estetik. Minsta tultarbarn börjar belåtet vagga eller vicka sin lilla blöjbak om det vankas musik.

Med barnkonventionen i högsta hugg får dansen ännu mer luft under vingarna. Här finns en strålande möjlighet att få lära känna sig själv och andra, få lära sig att uttrycka sig tillsammans. Men till dansens fröjder hör också att den är en konstform med professionella utövare som bjuder dans att titta på, inspireras av, tänka på, känna inför. Att det finns scenisk dans för barn är lika betydelsefullt som att det finns teater, konserter och böcker i biblioteket.
De senaste tio, femton åren har det också börjat finnas mer och bättre dansföreställningar för barn i samklang med det "vuxna" danslivet.
I och med att Zebradans bildades i Stockholm uppstod en särskild dansscen, ett barnens Dansens Hus, varifrån turnéer utgår. Eller gästspel inkommer. Lisa Spets, Zebradans konstnärliga ledare, har lyckats få goda koreografer att arbeta i huset som Gunilla Heilborn, Minna Krook eller butokonstnären Su-En.
Just FN:s barnkonvention är utgångspunkten för ett nytt verk hos Zebradans: Hej, vad heter du? Ty i konventionen står att varje barn har rätt till ett namn och en nationalitet. Koreografen Ossi Niskala har närmat sig namnens problematik med finess, värme och stor enkelhet. Tre dansare utgår från sina egna namn och gör vad den samtida dansen ofta har så svårt att åstadkomma:
Man fångar upp publiken, talar med den, använder röst, sång, musik och animationer och får också fin kontakt. Barnens namn blir till rytmiska ramsor och Anna Gustavssons musik, bland annat för minisyntar, ramar in barnkonventionens budskap så bra.

Att göra dans för en tonårspublik är mer riskabelt. Stenkär har redan turnerat en tid när Avart dans och rörelse besöker Dansens Hus. Själv får jag nästan lite långtråkigt under den knappa timmen, men runt mig sitter knäpptyst fascinerade ungdomar. Det ganska showiga anslaget i Stenkär känns aningen osäkert, men vissa sekvenser vågar mer och tar in litterära referenser eller aspekter som samkönad kärlek med en avväpnande coolness.
Stenkär med idé, regi och koreografi av Malin Anclair och Måns Erlandson för fem dansare har stilmässiga släktdrag med salig Bounce och det är ändå befriande att man använder tal, handling och berättelse tillsammans med det abstraherande och sublimerande. Då kan alla känna igen sig i killen som efter att ha dumpats två gånger, tröstdansar med sin golvlampa. Trånande, vackert, lite komiskt men ändå poetiskt, så där som bara dansen kan.