Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hedersvåldet är ett svenskt problem

Nalin Pekgul.

Foto: Alexander Donka

Manifestation för Pela Atroshi.

Foto: Christian Örnberg / EXP
MANIFESTATION. Manifestation mot hedersvåld i Landskrona 2012. Foto: Ludvig Thunman / KVP/EXPRESSEN

I dag är det 20 år sedan 15-åriga Sara ströps till döds av sin egen familj.

Nalin Pekgul berättar om Sveriges långa väg till insikten att hedersvåldet är allas vårt ansvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I dag är det 20 år sedan den 16-åriga Sara mördades av sin bror och kusin i Umeå eftersom de ansåg att hon inte skulle leva som en "svensk flicka". I somras när jag rensade mina papper hittade jag ett brev som Saras mamma skickade till mig två månader efter Saras död. I brevet är hon mycket besviken över att Saras pappa och farbror inte fick något straff trots att det var de som hade planerat mordet.

Mamman skriver:

"Som sagt många har hört hotelserna mot Sara så det är ingen tvekan om deras skuld men det gäller att få svenska myndigheter att förstå och uppmärksamma. Därför vädjar jag till dig att trycka på undersökningen och skapa debatt. Det finns fler flickor som Sara och jag har kvar en flicka som löper risk att också gå samma öde till mötes."

Sara var inte den första som mördades i Sverige i hederns namn. I juni 1994 dödade en kristen palestinier sin 18-åriga dotter. Anledningen var att hon träffat en muslimsk man och därför vägrade att gifta sig med den kristne palestinier som fadern hade utsett till make åt henne. Enligt fadern var det en oerhörd skam för familjen att dottern umgicks med en muslim.

Det här var det första hedersmordet som kom till rättslig prövning i Sverige. Tingsrätten i Lindesberg tog hänsyn till mannens kulturella bakgrund och dömde honom för dråp i stället för mord (Hovrätten ändrade domen till mord).

 

LÄS MER: Vänstern sviker kvinnorna i förorten

Min skolkamrat försvann

Vad skulle Sara ha gjort i dag om hon hade levt? När jag på nytt läser brevet från Saras mamma blir jag påmind om hur svårt det var att få det svenska samhället att förstå det hedersförtryck som drabbade många tjejer med rötter i Mellanöstern och Nordafrika.

Första gången jag i Sverige hörde talas om att unga svenska flickor dödas av sina familjer var 1984 när en av mina arabiska skolkamrater försvann och det senare sades att hon hade skickats till hemlandet och mördats. Jag var upprörd, men samtidigt tog jag för givet att det var ohjälpligt, eftersom brottet hade skett i deras hemland och jag inte trodde att det svenska samhället kunde lägga sig i vad som hände där.

En viktig anledning att jag överhuvudtaget började fundera över hur tystnaden kring den här frågan kunde brytas, var att jag hade svenska väninnor i SSU att prata med. Vi kom varandra så nära att jag kunde berätta om hur det pratades om heder bland invandrare från Mellanöstern och Nordafrika utan att behöva känna mig som en svikare. Mina svenska vänner kunde se problemet utifrån och ansåg att det var oacceptabelt med det förtryck som drabbade invandrartjejer.

 

LÄS MER: Islamister passar hos Sverigedemokraterna

Glöm inte Pela

Hösten 1992 bestämde vi oss för att ta kontakt med Aftonbladets nuvarande ledarskribent Ingvar Persson som då var redaktör för SSU-tidningen Tvärdrag för att få hjälp att väcka uppmärksamhet kring frågan. Han trodde på oss och tillsammans försökte vi föra fram frågan, men de svenska medierna var inte ett dugg intresserade.

Sommaren 1999 lurades Pela Atroshi av sin familj att följa med till irakiska Kurdistan där hon mördades av sina farbröder för att hon hade haft ett förhållande med en ung kurdisk man som sedan inte gifte sig med henne.

Tack vare två engagerade poliser, Martin Stein och Leif Spånbo, som fick hjälp av utrikesminister Anna Lindh, kunde Pelas syster komma tillbaka till Sverige och vittna mot sina farbröder.

Trots att mordet hade skett i ett annat land hade det planerats i Sverige och det räckte för en fällande dom. Äntligen hade rättsväsendet kommit i kapp.

Efter domen mot Pela Atrroshis farbröder ville PM Nilsson, som då var politisk redaktör på Expressen, träffa mig och prata om hedersförtryck. Jag blev förvånad över att en svensk man intresserade sig för ämnet och dessutom visade sig vara så insatt. Jag frågade om han hade haft en klasskamrat som hade utsatts för hedersförtryck och fick svaret:

"Om svenskarna helt lämnar den debatten till kurderna så anses ju kurdiska flickor inte tillhöra Sverige och inte vara lika skyddsvärda som alla andra. Om alla medborgare ska vara lika värda måste alla försvara friheten och rättvisan, oberoende av etnisk bakgrund hos offer och förövare."

 

LÄS MER: Hatet mot judar gror i förorterna

Nya problem när jag skrev

Jag glömmer aldrig de orden. Trots att jag var ledamot av Sveriges riksdag utgick jag fortfarande ifrån att det bara var vi med bakgrund i Mellanöstern som kunde förstå hedersförtrycket och hade skyldighet att bekämpa det. Sedan sade PM Nilsson att jag hade Expressens debattsida till mitt förfogande om jag ville skriva om hedersförtrycket. Så långt var allt gott och väl, men när jag började skriva blev jag varse nya problem.

Jag insåg snabbt att det i de olika etniska grupperna finns starka krafter som inte vill att problemen i den egna gruppen skall blottas i det svenska samhället. De kvinnor och män som ändå vågar berätta om förtrycket betraktas som förrädare av landsmän som anser att interna problem inte ska vädras offentligt och att svenskar inte behöver få veta allt.

Inställningen påminner mycket om de reaktioner som mötte arbetarförfattarna på 1930-talet. På den tiden ansåg många att proletärförfattarna förrådde sin klass genom att skriva så osminkat och utlämnande. Nu i efterhand vet vi att de verklighetsbaserade skildringarna bidrog till att samla arbetarrörelsen till en gemensam kamp mot orättvisorna.

Det fanns andra som ville förneka problemet. Vissa debattörer och politiker, inte minst från vänstern, förnekade att hedersförtryck och hedersmord existerade. De hävdade att det svenska samhället minsann inte heller är jämställt och att även många svenska kvinnor mördas av närstående män. Eftersom hedersförtrycket kunde användas i rasisternas propaganda ville de inte se skillnaden mellan att en ung kvinna förtrycks av sin egen familj och att en relation mellan två vuxna människor spårar ur.

 

Pela Atroshi mördades av sina farbröder. Foto: PRIVAT

Mördarna möter förståelse

Att en man dödar en kvinna i ett förhållande som spårat ur är givetvis hemskt. Det är dock någonting annat än att en far mördar ett barn som han har haft omsorg om, därför att han tror att hans omgivning förväntar sig detta av honom. När svenska kvinnor mördas av sina män fördöms mördaren starkt av alla i omgivningen. När unga invandrarkvinnor mördas av sina släktingar för att de vill gå sina egna vägar möter mördarna ofta förståelse bland sina landsmän.

Jag är glad över att det efter 20 år knappast finns någon som förnekar att hedersförtryck existerar i Sverige och att det finns både kunskap och beredskap inom polis, socialtjänst och skola. Engagerade journalister som gång på gång har uppmärksammat problemet har haft stor betydelse för att unga tjejer numera har större frihet. Här har Britta Svensson och Christina Wahldén spelat en viktig roll.

 

Fadime Sahindal mördades av sin pappa 2002. Foto: / SVT

Vänsterns blinda fläck

Jag är däremot mycket bekymrad över islamisternas framgångar i Sverige. Deras kvinnoförtryck drabbar inte bara den egna familjen utan hela stadsdelar. Islamisterna vakar över hur kvinnor klär sig, rör sig och vilka de träffar.

Till skillnad från hedersförtryckarna omfamnas islamisterna av det svenska samhället. De har tillträde till medier, tas emot med öppna armar av de politiska partierna och får snabbt förtroendeposter. De driver egna skolor finansierade av skattepengar. De utgör en viktig del av det så kallade civilsamhället och får del av de pengar som flödar till denna sektor.

För 20 år sedan vägrade vänstern inse att hedersförtrycket var ett problem i sig som kunde få förödande konsekvenser för de unga människor som drabbades. Vänstern i dag vägrar se islamisternas förtryck eftersom de ser den antirasistiska kampen som överordnad.

Jag hoppas att det inte tar 20 år för vänstern att genomskåda att det islamistiska förtrycket utgår ifrån en totalitär högerextremistisk ideologi som inte kommer att försvinna av sig själv med ökad integration.

 

Nalin Pekgul

kulturen@expressen.se

 

Nalin Pekgul är sjuksköterska och före detta riksdagsledamot (S). För två år sedan skrev hon boken "Jag är ju svensk" tillsammans med Cheko Pekgul.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter