Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hbtq-personer måste fritt kunna utöva sin tro

Vi får aldrig glömma människan, och människans okränkbara värde och rättighet, skriver medlemmar i Riksförbundet EKHO, Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer.
Foto: SHUTTERSTOCK

Medlemmar i Riksförbundet EKHO, Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer, svarar Olof Edsinger i debatten om synen på homosexuella i frikyrkan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. När Olof Edsinger och Stefan Swärd ger replik på den artikel som Jonas Gardell skrev för ett par veckor sedan och som följdes upp med en inlaga av Stefan Albinsson, gör de det utifrån en moralkonservativ horisont. För dem verkar det vara självklart att en praxis äger mer och mer legitimitet ju längre den har funnits. Särskilt gäller detta när de anser sig kunna härleda sin övertygelse utifrån Bibeln. 

Det är naturligtvis ganska lätt att slå hål på det påståendet. Med den retoriken hade kyrkan pläderat för slaveriet än i våra dagar. 

Det nya som Edsinger ger oss här är ett försök att visa på vilka olika perspektiv vi argumenterar från. De progressiva har ett individuellt perspektiv medan konservativa lyckas anlägga både det kollektiva och individuella perspektivet på diskussionen om kön och sexualitet, hävdar han. Intressant. 

Debatten är polariserad och på så vis kommer vi ingen vart. 

Det är ett ständigt köpslående med former för andras sätt att leva sina liv på ett värdigt sätt.

Vi som är progressiva blir otåliga när förändring tar mer än en generation att genomföra. När vi till exempel tror att det är okontroversiellt med ett samkönat äktenskap (efter 12 år i lagens namn) så visar det sig att de konservativa tycker att partnerskapet var en jättegod idé. Det är ett ständigt köpslående med former för andras sätt att leva sina liv på ett värdigt sätt. 

Apropå att se till individen eller kollektivet, så behöver vi definiera vad vi menar med begreppen. Om det rör sig om enskilda kristna i jämförelse med kristenheten i stort tror vi att vi kan förstå hur Edsinger tänker. Kyrkan är människorna. Vi som kallas kristna är ett kollektiv som består av individer. Vi talar ibland om kyrkan som en kropp, mer specifikt Kristi kropp. En enhet med olika delar. Kyrkan är världsvid och lokal på samma gång. Ibland verkar det som att kollektivets bästa och individens bästa är i en ständig konflikt. 

Så behöver det inte vara. Men det krävs ofta mod och fingertoppskänsla för att kyrkan som helhet ska röra sig framåt och upptäcka att individens livsomständigheter är olika. Öron behöver spetsas och röster behöver få höras. Andra röster än de som ofta gör sig hörda. Alla delar i kroppen behöver få komma till tals. Vän av ordning brukar hävda att de demokratiska spelreglerna förutsätter majoritetsbeslut. Ska vi ignorera eller lyssna på en liten del lutheraner och reformerta i väst som beslutat att äktenskapet också är till för samkönade par? Eller att transpersoners lagliga rätt till sina liv också ska omfamnas av kyrkan? 

Det beror ju helt på hur vi vill att tillvaron ska se ut för oss som kollektiv. Som samhällskropp och kristenhet. Vill vi öka den psykiska hälsan och minska suicidrisken bland hbtq+-personer så behöver kyrkan vara inkluderande. 

Öron behöver spetsas och röster behöver få höras.

Vill vi möjliggöra att kristna människor kan vara lika glada för sina barnbarn alldeles oberoende av den könsidentitet och sexuella läggning barnbarnens föräldrar har? 

Vill vi att människor ska kunna ägna sig åt att bli ansvarstagande vuxna som bidrar till samhället och kyrkans gemenskap i stället för att ägna år av sina liv åt att förhålla sig till stigman och utanförskap? 

Vår poäng här är att enskildas liv påverkar andras enskilda liv och därmed hela kyrkan och hela samhällskroppen. 

Den oro som framför allt Olof Edsinger är öppen med att han känner, grundar sig i att förändring i sig skulle vara något dåligt. 

Vad är det som går förlorat om föräldrabalken blir könsneutral och om ”man och kvinna” ersätts med ”person” på 1177? 

Han ställer också frågan om det är liktydigt homofobi att inte jubla över dessa förändringar. Nej naturligtvis inte. Jubla behövde man inte heller över att Televerket bytte namn till Telia och blev ett bolag bland andra. 

Men det är skillnad på människor och bolag. Människor är individer som ingår i olika kollektiv. Kollektivet behöver värna och uppmuntra individen och hur dennes plats i gemenskapen säkerställs. I samhällskroppen lika väl som i kyrkan, Kristi kropp. Vi får aldrig glömma människan, och människans okränkbara värde och rättighet.

Det är skillnad på människor och bolag.

Men vad händer då med alla heterosexuella och cis-personer? Lugn i stormen. Ni kommer fortsätta att ha den plats ni har. Enligt generösa beräkningar cirka 90 procent. 

Nej, då skulle vi vara mer oroliga för fattigdomen i världen. Det sättet på vilket vi handskas med jordens resurser i fördelningspolitiken. Där är det inte hbtq eller ej som betyder något. Där är det alla vi som tillhör den rika delen av världen som behöver ta ansvar. Men om hbtq+-personer i kyrkan ska kunna vara med och ta ett globalt ansvar så måste vi få vara med. Och då vill vi kunna få gifta oss, få könsbekräftande vård med mera. Och de delar av kyrkan som inte tycker att det är rimligt kommer vi att fortsätta prata med. Vi måste visa på ett hopp för våra syskon i svensk kyrklighet där normen sårar och utesluter. Vi måste vittna om hopp för våra syskon i Finland, Uganda och Iran. Vår allmänneliga kyrka måste leda med hoppet! För vi vill tro att det finns ett sådant.

Men för dem av oss som anser att religionsfrihet överskrider sexualitet eller trosbekännelse bör dessa inlägg från bland andra Edsinger vara oroande. Hbtq+-personer – som alla andra – bör fritt kunna utöva sin tro och ta del av trostraditioner. En inkluderande förståelse av religionsfrihet är mycket mer övertygande än ett tillvägagångssätt som ställer religion och sexualitet mot varandra. Här måste kyrkans roll vara tydlig och verka för inkludering av alla Guds barn.


Av Anna-Karin Caspersson, Robin Paulonen, Kris Thorn och Ulrica Davidsson,  Riksförbundet EKHO, Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=85303&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.