Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

HBTQ-personer är okej så länge vi uppför oss

En deltagare vid San Francisco Pride 2019 håller upp en skylt med Marsha P. Johnson och Sylvia Riveras namn. Foto: Neal Waters / Represented by ZUMA Press, Inc.
Stockholm Pride 2015. Foto: IMAGO STOCK&PEOPLE / IMAGO/XINHUA/ALL OVER PRESS IMAGO STOCK & PEOPLE

På lördag förmiddag äger Prideparaden rum i Stockholm. Hanna Johansson reflekterar över framsteg och bakslag för HBTQ-personers rättigheter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT. ”Any way you look at it, Diego Viñales was pushed. We are all being pushed.”

Så löd texten på ett flygblad som delades ut av organisationen Gay Activists Alliance den 8 mars 1970 inför en protestdemonstration som skulle äga rum samma kväll. Den hade organiserats snabbt, som respons på en händelse som hade inträffat natten innan.

Diego Viñales var homosexuell, papperslös och bosatt i New York sedan ett par år tillbaka när polisen gjorde ett tillslag mot baren Snake Pit i Greenwich Village. 167 personer arresterades och fördes till polisstationen. Viñales, panikslagen inför tanken på att bli utvisad, tog en risk: han hoppade ut genom ett av stationens fönster på andra våningen. Och landade på ett vasst staket nedanför. Mirakulöst nog överlevde han, men med svåra skador.

Alltså: hur man än ser på saken blev Diego Viñales knuffad. Vi blir alla knuffade. 

Gay Activists Alliance grundades i december 1969, ett halvår efter Stonewallupproren som firade 50-årsjubileum i juni. Några av de tidiga medlemmarna var Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera, aktivister som ofta har beskrivits som de som startade upproret på Stonewall Inn, något som i själva verket är rätt svårt att verifiera. Deras egna vittnesmål från händelserna varierade. Vad man med säkerhet kan slå fast är att de var där – och att ett upplopp aldrig är en enda människas verk.

Ensamma hjältar är tacksamma narrativa verktyg, men sällsynta i verkligheten.

Ändå har skildringarna av Stonewall ibland fastnat i frågan ”vem kastade den första tegelstenen?”, som i kalkonfilmen ”Stonewall” från 2015, där Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera förpassades till bakgrunden medan en fiktiv vit bög framställdes som upploppets anstiftare. Ensamma hjältar är tacksamma narrativa verktyg, men sällsynta i verkligheten.

Författaren Morgan M. Page, som ligger bakom transhistoriepodcasten One from the vaults, skrev i samband med årsdagen att det kanske spelar mindre roll exakt hur Stonewallupproren förlöpte, desto större vilka lärdomar man kan dra av dem. Nämligen: att en rörelse utan solidaritet inte är en rörelse värd namnet. Det intressanta med Stonewall är inte vem som började, utan vilka som slöt upp. Att alla, faktiskt, slöt upp.

Älska kärlek

När Prideveckan i Stockholm inleddes i måndags började jag samla på HBTQ-tillvända reklambilder, men lagom till onsdagen hade jag tröttnat. Det slutade kännas komiskt och började kännas sorgligt. Det var Pridefestival i Bregottfabriken (mjölkkor lufsar mot en regnbåge i hagen), det var Plantagen som uppmanade till att ”våga visa mer kärlek” medelst en regnbågsfärgad ros. En helsidesannons från Försvarsmakten föreställde en bröllopstårta med kamouflagemönster utanpå och regnbågslager inuti. ”Till kärlekens försvar”, löd copyn. 

Jag står inte ut med det språket, våga älska, kärleksbomba, Pride som ett slags Vattenfestivalen för folk som älskar kärlek och hatar hat. Kanske är jag paranoid, men jag har svårt att inte läsa in en förmaning i den rosa reklamen: HBTQ-personer är okej så länge vi uppför oss, så länge vi shoppar. Så länge vi inte utmanar några heteronormativa idéer om vad som utgör anständighet eller ett gott liv. 

Jag läser Tomas Hemstad i Arbetet (29/7), om det förrädiska med regnbågsflaggedraperade företag och politiker som aldrig avkrävs något reellt ansvar. Han skriver: ”Inte förrän de senaste åren har det verkligen börjat gå in i min hjärna att vi kanske är på väg bakåt. Att vi om tio år kanske kommer att diskutera om det är dags att förbjuda homoadoptioner eller dra in HBTQ-utbildning i skolorna. Att RFSL skulle kunna förbjudas eller anslagen för könsbekräftande vård dras in.”

Det är en rädsla jag delar. Det är också en rädsla för att invändningar som mina skulle kunna bemötas med anklagelser om att jag är otacksam, eller att jag gör en för stor sak av något som ska vara en fest, ett inkluderande och glädjefyllt sammanhang. Att man förstör stämningen. Så görs arenan fri för en politik som viftar med regnbågsflagga med ena handen och utvisar HBTQ-flyktingar med den andra.

Onda bögar

Under våren har jag lyssnat slaviskt på historikerna Ben Miller och Huw Lemmeys podcast Bad Gays. Den första säsongen handlar uteslutande om cismän, eftersom ”cismän per definition är sämst”, som Miller okynnigt konstaterar i början av varje avsnitt, innan de dyker ner i en i varierande grad ond bögs öden och äventyr: Roy Cohn, Lord Alfred Douglas, Friedrich Radszuweit

Radszuweit är ett särskilt intressant exempel: en öppet homosexuell författare och förläggare i Weimarrepublikens Tyskland som å ena sidan var en förgrundsgestalt inom den tidiga europeiska gayrörelsen, å andra sidan såg mellan fingrarna på nazisternas framfart. 1931 publicerade han en artikel där han argumenterade för att nazistpartiet inte hade något problem med homosexuella per se, bara de som – med den judiske marxisten och sexologen Magnus Hirschfeld i spetsen – ”på ett fult sätt vill släpa folks sexliv i offentligheten”.

Radszuweit misstog sig, som vi nu vet. Med detta facit i hand vill jag mena att det inte är någon överdrift att påstå att den retorik som avkräver HBTQ-personer respektabilitet är livsfarlig.

Jag skriver ”HBTQ-personer” fastän jag hittills, i ärlighetens namn, bara har adresserat H och B i den akronymen. Det gör ju också reklamen, kanske för att T och Q inte utgör lika självklart köpstarka konsumentgrupper. Medan attityderna gentemot homo- och bisexuella har förändrats drastiskt under min livstid fortsätter transpersoner att förföljas på ett hårresande sätt, ofta med ett språkbruk som är bekant från den gamla skolans homofobi.

Ingen är fri förrän alla är fria. Vi blir alla knuffade.

Det målas upp en bild av en translobby som förvrider huvudet på barn och ungdomar, av transpersoner som bedragare. Anklagelserna som med jämna mellanrum riktas mot transkvinnor är särskilt bisarra och specifika, som att de skulle söka könsbekräftande vård som en manöver för att vinna OS eller få sitta i kvinnofängelse. Så länge det pågår har jag svårt att känna mig stolt. 

En poäng som Miller och Lemmey gör i Bad Gays är att vi som ingår i HBTQ-communityt är bra på att hylla och minnas våra hjältar, mindre bra på att minnas skurkarna. Det har väl delvis sina skäl i att ”skurk” länge var det enda HBTQ-personer någonsin skildrades som, och det har funnits ett behov att lyfta fram så kallade förebilder. Det finns också ett behov att fira och minnas framstegen, minnas dem som bar oss hit.

Men det var inte Bregott eller Försvarsmakten. Firandet blir en stel pose om det inte samtidigt innehåller en reflektion om vad framstegen äger rum på för villkor, och om vilka de omfattar. För ingen är fri förrän alla är fria. Vi blir alla knuffade. Den övertygelsen bär jag med mig i Prideparaden.

 

LÄS MER: Homorörelsen behöver bli revolutionär igen 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.