Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hatspråket lever kvar efter Utøya

Ön Utøya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sommarläger år 2011.
Foto: LASSE TUR / AP MAPAID
Det har gått tio år sedan terrordådet på Utøya.
Foto: HAKON MOSVOLD LARSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Nalin Pekgul.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT NYHETSBYRÅN

Det har gått tio år sedan terroristen Anders Behring Breivik sköt ihjäl 69 ungdomar på ön Utøya.

Nalin Pekgul minns de oskyldiga offer som miste sina liv den 22 juli 2011.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Ondskans ansikte kan se ut på många olika sätt och drivs av många olika ideologier. I Norge, den 22 juli 2011, var det Anders Behring Breivik som bar Ondskans ansikte.  

Iskallt sprängde han först en bomb i regeringskvarteret i Oslo. Där mördades de första åtta oskyldiga människorna och ett 15-tal personer skadades. Han tog sig sedan klädd som polis till ön Utøya med en pistol och ett gevär. Lika iskallt sköt han där ihjäl 69 personer. De flesta ungdomar under 20 år. Över 100 sårades, förutom alla som bär sår inom sig efter att ha upplevt detta ofattbara hemska.  

Jag minns exakt var jag var och vad jag gjorde när jag fick nyheten. Vi satt i mina föräldrars trädgård och min väninna skakade när hon kom ut för att tala om att Norge drabbats av något som verkar vara ett terrorattentat. Någon skjuter mot unga socialdemokrater på en ö. Hennes son var aktiv i SSU. Vi sprang in och tog del av de fruktansvärda nyheterna på tv. Jag blev oerhört drabbad. Så många gånger som jag hade varit på SSU:s kursgård Bommersvik för att umgås med andra unga socialdemokrater och diskutera politik på samma sätt som ungdomarna på AUF:s läger på Utøya.  

Politik är glädje, strid och kamratskap. Ungdomar som var fyllda av drömmar om ett bättre samhälle hade gått med i AUF. Glädjen över att få nya vänner, över att engagera sig i någon fråga och kanske få igenom sin motion. Den 22 juli 2011 vändes glädjen till sorg när Anders Behring Breivik avrättade oskyldiga ungdomar. Vittnen har berättat om hur flera av vädjade för sina liv. Men det hindrade honom inte från att döda 69 oskyldiga människor. Jag tänker på föräldrarna som skickade sina barn till lägret på Utøya och aldrig mer skulle få träffa dem, säga att de älskar dem, se dem växa upp till vuxna individer. Så oerhört grymt.  

Nu, tio år efteråt, måste vi ha modet att öppet säga det som tidigt stod klart: Morden på Utøya var omsorgsfullt planerade.

Via medierna kunde vi efteråt ta del av några av dessa tragiska öden. Jag tänker bland annat på den 18-åriga Bano Rashid som flydde med sina föräldrar från Irak när hon var fem år. Föräldrar som gladdes över att deras barn skulle få möjligheten att engagera sig politiskt utan att riskera livet när de fick leva i ett demokratiskt land. 

När vi tagit in att det fruktansvärda har hänt på Utøya börjar vi fråga oss varför. Snart hade ”den allmänna meningen” landat i att det var ett vansinnesdåd varefter de allra flesta av oss, som inte var direkt berörda, tog oss rätten att lämna händelsen bakom oss och gå vidare med våra liv. Nu, tio år efteråt, måste vi ha modet att öppet säga det som tidigt stod klart: Morden på Utøya var omsorgsfullt planerade. Det var en attack mot det mest värdefulla ett samhälle har: Demokratin. Gärningsmannen hade ett politiskt syfte och hans planer hade tagit form i en politisk miljö präglad av hat.     

Sörjande norrmän hedrar offren vid Utøya.
Foto: LEFTERIS PITARAKIS / AP

Anders Behring Breivik såg Arbeiderpartiet som den främsta bäraren av den multikulturalism och jämställdhet som han anser är orsak till allt ont i samhället. Det var därför förklarligt att frågor började ställas om de högerpopulistiska partiernas ansvar för terrordådet. Detta upprörde såväl det norska Fremskrittspartiets dåvarande ledare Siv Jensen som Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Eftersom de hade fördömt terrordåden tolkade de varje ansats att söka förklaringar i deras närhet som en illvillig politisering av tragedin. 

En långsam förskjutning har skett i den politiska samtalstonen. Många passerar gränsen för anständighet.

Vi bör fråga oss i vilken utsträckning partier som Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet indirekt bidrar till att underblåsa ett hat mot samhället som kan inspirera till terrorhandlingar. Det är uppenbart att det finns en miljö, inte minst på nätet, där Anders Behring Breivik både har kunnat hämta näring till sina extrema idéer och finna stöd för våldshandlingar riktade mot samhället. Det är också uppenbart att vissa sverigedemokrater verkar i denna miljö, faller in i den hatfulla tonen och bidrar till att sprida extrema åsikter. Jag har också noterat hur raljanta många sverigedemokrater är i debatter, där de hellre hånar sin motståndare än bemöter dem med sakliga argument. 

Tyvärr verkar hat och hån smitta. Det borde vara självklart att det politiska samtalet ska föras utan hatfulla angrepp på personer och partier. Men så är det inte i dag. En långsam förskjutning har skett i den politiska samtalstonen. Många passerar gränsen för anständighet. Vi har alla ett ansvar att inte accepterat att hat och lögner sprids och förgiftar det politiska samtalet.  

För att motverka framtida terrordåd liknande det i Norge behöver vi förhindra att extremister får verka ostört. Lika viktigt är det att låta debatten om multikulturalism föras öppet, utan skydd av anonymitet, och att själva delta aktivt i denna debatt.


Av Nalin Pekgul

Nalin Pekgul är psykiatrisjuksköterska och skribent på Expressens kultursida. Hon har tidigare varit socialdemokratisk riksdagsledamot.




Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.