Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Malte Persson målar hätska karikatyrer av mig

Författaren och skribenten Lena Andersson. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Lena Andersson anser att hon vantolkas i Malte Perssons essä om upplysningens självgoda vänner.

Nu skriver hon ett svar om sin syn på liberalismen och filosofiska fundament.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | UPPLYSNINGEN. Malte Persson målar hätska karikatyrer i sina återkommande avfärdanden av mig och det jag skriver. Mitt förstånd förefaller krympa för varje år. Förra året var jag halvbildad och dogmatisk upplysningsfetischist (30/5-18). Nu har högmod lagts till egenskaperna, och en oefterrättlig stupiditet tycks också avsedd att framskymta mellan raderna (22/4). Vidare sägs jag ingå i en tankeriktning som ”omtolkar upplysningen som ett identitetspolitiskt vi-mot-dem”. Det senare kan jag med eftertryck dementera såsom felaktigt. Den förminskande karaktäristiken är av annan art, mot den går det inte att försvara sig.

Vad värre är, läsaren får genom Perssons artikel ”Upplysningens vänner är anfrätta av självgodhet” ett djupt missvisande intryck av min bok ”Om falsk och äkta liberalism” (Liberal idédebatt, 2019). I den diskuterar jag samtidens filosofiska och politiska idéer och konfliktlinjer, liksom dessa idéers rottrådar. Jag argumenterar för att liberalismen behöver grundas filosofiskt, i tänkande om varat, inte i vetenskap och empiri. 

Ensidig vetenskapsvurm

Då nyttotänkandet står i inneboende konflikt med principer om individers frihet anträdde liberalismen sin nuvarande färd mot atomistisk förvirring när den började grunda sig på empirism och utilitarism i stället för på individens självägande och frihet. Det skedde, skriver jag i boken, som en följd av ensidig vetenskapsvurm, där den filosofiska (metafysiska) kunskapen om vad det är att vara människa bland människor, tänkande bland tänkande, gjordes innehållslös och på sin höjd förpassades till laboratoriet för mätning och vägning och till anti-metafysikens fakultet för dekonstruktion.

Expressens kulturskribent Malte Persson. Foto: Alex Ljungdahl

Småningom ledde det fram till poststrukturalismen, som jag hävdar inte lider av sanningsförnekelse så mycket som av hypersanningslidelse, det vill säga en så meningslös positivistisk syn på sanning att begreppet urholkas. Den utgör, om man så vill, den upplysningens blinda fläck som Malte Persson menar att jag inte ser, fastän min bok handlar om den. Problemet uppstår när människans filosofiska fundament upplöses i nihilism och solipsism, något som delvis kännetecknar vår tid. 

Möjligheten till storslagen förändring blir avgjort större utan en mänsklig natur.

Från upplysningen löper således två spår. Det ena är positivistiskt och anti-dialektiskt. Filosofiskt tänkande används inte till att påstå eller formulera något om varat eller människan, utan till att påvisa vetenskapligt sett fördomsfulla eller felaktiga abstraktioner, språkbruk och diskurser. Det är här den rationalistiska sociala ingenjörskonsten hör hemma. Möjligheten till storslagen förändring blir avgjort större utan en mänsklig natur, utan hämmande principer och tilltro till ett decentraliserat förnuft. 

Guds existens

I denna hållning brukar ingå att beskriva naturrätten som en metafysisk fantasi som är ”lika logiskt ohållbar [...] som de klassiska Gudsbevis som Kant vederlade”. Det stämmer dock inte. Självägandet är en annan kategori än frågan om Guds existens. Det är en filosofisk (moralisk) härledning ur en deskriptiv iakttagelse om människans vara. Sådan hon är beskaffad kan och bör hon styra sig själv efter sitt förnuft och sina möjligheter och med samma respekt för andras frihet och förmågor som för sina egna. Anser man något annat behöver även det grundas i ett fundament.

Slutligen behöver man inte vara Immanuel Kant för att begripa att goda företeelser kan leda till negativa resultat, att avvägningar måste göras och att allt har en kostnad. 

Den avgörande frågan är vilka förhållningssätt man bäst navigerar efter sedan positivismens och konstruktivismens århundrade har försökt göra sig av med dem alla.

 

Av Lena Andersson

Lena Andersson är författare och fristående ledarkolumnist på DN:s ledarsida. Hennes senaste böcker är ”Sveas son” och ”Om falsk och äkta liberalism”. 2013 fick hon Expressens Björn Nilsson-pris för framstående kulturkritik.

I tv-spelaren längst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Det gästas av författaren Patrik Lundberg – som nyligen skrev den uppmärksammade essän ”Vem dödade min mor?” – och Expressens litteraturredaktör Anna Hellgren. Programmet finns också som podcast.