Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hatmakarna

Platon - förnuftets talesman.

Argumentationen på dagens kultursidor baseras mera på känslor än på förnuft. Johan Lundberg lyfter fram mekanismerna bakom den aktuella hatjargongen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Platon hade inte mycket till övers för dikt eller för "efterbildande konst". I Staten förklarar han varför diktare inte bör ingå i ledningen för just staten. Det beror bland annat, menar han, på att diktarna inte vädjar till det förnuft som borde utgöra grunden för statens ledning. I synnerhet på teatern sägs detta bli tydligt. Att som diktare gjuta liv i förnuftiga gestalter är konstnärligt komplicerat, och har små förutsättningar att vinna publikens gunst. Den diktare "som vill vinna anseende hos mängden" bör därför "anpassa sig efter den upprörda och växlande passionen som det är lätt att efterbilda". I en "välordnad stat" riskerar diktare därmed att "underhålla och stärka den sämre delen av själen och därigenom förstöra den förnuftiga delen" – med resultatet att vi till slut inte kan "skilja stort och smått utan anser en och samma sak än stor, än liten".

Detta resonemang faller mig i minnet när jag betraktar det samtida svenska kulturklimatet, där framför allt ett ord har gått som en röd tråd genom många av de senaste årens debatter: "hat".

Nu senast skedde det i samband med den diskussion om klasshat som blossade upp efter Johan Jönsons diktläsning på Dramatiska teatern, där medelklasspublikens jubel över poetens "klasshat" inte bara kastar ett bekräftande samtidsljus över Platons rader utan också har fått en rad kulturskribenter att poängtera hur viktigt det är med just hat – eller i alla fall klasshat – i kulturdebatten och politiken.

 

Åsa Linderborg. Foto: Foto: Anders Ylander Skribenter som Åsa Linderborg och Göran Greider har försökt att blåsa nytt liv i ingen mindre än Vladimir Lenin, som de – trots hans många uttryckliga order om att döda alla presumtiva förrädare och oliktänkande – tycks uppfatta som representant för ett konstruktivt klasshat. Även om kritik har riktats mot Linderborg i detta avseende, är det uppenbart att Lenin hos de flesta författare och opinionsbildare som förekommer på svenska kultursidor väcker betydligt mindre indignation än exempelvis skribenter som är kritiska till feminism, som Pär Ström och Pelle Billing, vilka båda i andra debatter under det senaste året har försetts med just epitetet "hatare" – trots att deras kritiska åsikter om feminism är intellektuellt förankrade i en liberal tradition – och i en argumentation som deras motståndare sällan eller aldrig bemödar sig om att ta del av.

Pär Ström. I stället får Pär Ström frågan: "Varför hatar du feminister?" Den som ställde frågan var Maria Sveland, och det skedde i en artikel som följde upp hennes långa text från i vintras i DN om orsakerna till att hon kände sig deprimerad och hade ont i magen. På ett sätt som kan tyckas bekräfta Platons bild av diktarna som fokuserade på känsloupplevelser, menade hon att dessa åkommor hade politiska orsaker. Svelands magont berodde nämligen enligt hennes egen diagnos på kulturdebattens högervridning.

En förklaring till fixeringen vid (ens eget och motståndarens påstådda) hat är att den politiska diskussionen bland kulturskribenter och krönikörer generellt sett har kommit att bli mer och mer känslobaserad, och allt mindre kopplad till arguments hållfasthet och förankring i empiri och logiskt konsistent bevisföring.

Samtidigt är det naturligtvis ett effektivt sätt att oskadliggöra meningsmotståndarna, när man utpekar dem som drivna av hat. Därmed diskrediteras deras intellektuella bevekelsegrunder. En meningsmotståndare som påstås hata exempelvis feminister förutsätts agera utifrån irrationella känslor – impulsivt och affekterat. En person som hatar framstår som oåtkomlig för argument och diskussion. Det enda vi kan göra är på sin höjd att undersöka orsakerna till vederbörandes hat och därigenom avgöra om hatet är berättigat eller inte.

Maria Sveland.

Utifrån detta perspektiv ter det sig desto märkligare att så många av Maria Svelands intellektuella själsfränder själva explicit tar parti för vissa former av hat, på senare tid alltså i synnerhet klasshat. Att hat kan uppfattas som en pejorativ term ena dagen för att nästa dag ses som någonting konstruktivt, har att göra med att hatet uppfattas som mer eller mindre befogat beroende på vilken samhällsgrupp som den hatande tillhör eller påstår sig representera.

Återfinns hatet hos grupper som är privilegierade – till exempel vita, manliga, heterosexuella européer – anses hatet sannolikt inte berättigat. Det motsatta gäller dock om hatet emanerar ur grupper som kan anses vara på ett eller annat sätt förtryckta. Johan Jönson är förvisso man, europé och heterosexuell, vilket kan tyckas göra hans hat lika motbjudande som Behring Breiviks, men Jönson förutsätts tala för, eller representera, en förtryckt grupp, nämligen de människor som far illa i det borgerliga Sverige.

 

Anna Odell. Liknande mekanismer kunde noteras i den inte helt konsekventa användningen av ordet "konsthat" i debatten 2009 om Anna Odells konstverk Okänd, kvinna 2009-349701. Det var en debatt där de flesta kulturskribenter ryckte ut till Odells försvar och där ordet "konsthat" användes för att kritisera dem som hade riktat kritik mot syftet med Odells verk. Det intressanta i sammanhanget var att när debatten om Lars Vilks rondellhundsteckning tog förnyad fart några månader senare, var det ingen svensk kulturskribent som beskrev de radikala islamister som sade sig vilja döda Vilks som "konsthatare". I stället användes ordet "hat" för att karaktärisera de förmodade intentionerna hos Vilks, som med sin provokativa teckning sades bidra till "hatet mot muslimer".

I viss mån är det kanske just förskjutningen bort från förnufts- och faktabaserad argumentation till förmån för att åsikter bedöms på basis av representativitet, som utgör den mest påtagliga faran med hatets retorik.

Problemet är att det på detta sätt har skapats en inverterad bild av den värsta sortens rasism och sexism.

Om det tidigare fanns föreställningar om att man i egenskap av man alltid hade rätt i en diskussion (och inte i kraft av ens argument) och att européer alltid hade rätt gentemot utomeuropeiska människor i kraft av att de var just européer, så har man nu skapat en situation som är exakt likadan, fast med motsatta förtecken.

Platons samhällssyn må ha lämnat en del i övrigt att önska, men i ett avseende hade han nog ändå rätt. Ytterst sett måste politik ha sin bas i förnuftet – och inte grundas i till exempel diverse kollektivs aldrig så berättigade känslor av hämnd, hat och återupprättelse.

Är det något som 1900-talets historia borde ha lärt oss, är det att några av de värsta politiska massmorden under det förra århundradet begicks utifrån diverse kollektivs upplevelser av att man hade rätt att hämnas oförrätter och förödmjukelser. Bara för att man, på mer eller mindre goda grunder, anser sig tillhöra en förtryckt grupp, har man emellertid inte nödvändigtvis rätt.

 

Johan Lundberg

kulturen@expressen.se

 

Johan Lundberg är chefredaktör på Axess magasin och docent i litteraturvetenskap.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!