Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Haruki Murakami: 1Q84

VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM OMFÅNG. Haruki Murakami har påtagliga problem att hålla ihop sitt senaste mastodontprojekt.
Foto: Marion Ettlinger

Del ett och två av Haruki Murakamis IQ84  finns nu på svenska. Malte Persson läser en roman som inte motiverar formatet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"En stor bok är en stor olycka", säger ett grekiskt visdomsord. Japan har förvisso drabbats av värre katastrofer på sistone, men när 1Q84 av Haruki Murakami publicerades i två delar häromåret var rusningen till bokhandeln tydligen sådan att det borde kunna ha registrerats på Richterskalan.

 Romanen är, som förlaget understryker, Murakamis "största litterära satsning hittills". Och det är sant, inte bara till formatet. Om Murakamis romaner annars ibland känns irriterande planlösa, så ligger problemet med 1Q84 snarare i den tydligt genomtänkta kompositionen. I stället för att långsökta saker händer för att författaren råkar få för sig att de ska hända, så händer långsökta saker här för att romanens olika spår måste kopplas samman.

 Mycket känns annars igen: här finns en typiskt passiv ung man, Tengo, vars vardagsverklighet kollapsar när han möter en gåtfull 17-årig flicka. Hon har skrivit en roman vilken han åtar sig att förbättra för utgivning. Romanen visar sig vara baserad på flickans upplevelser hos en sekt, styrd av hennes far.


I en parallellhandling finner vi den gåtfulla kvinnan Aomame, som är idrottsmassör och yrkesmördare med feministiska hämndmotiv. Hon åtar sig att mörda sektledaren, eftersom han förgripit sig på tioåriga flickor. (Allt som rör övergrepp på barn känns en aning osnyggt behandlat. Inte minst för att det framstår som intrigkitt snarare än något som egentligen är centralt i romanen.)

 Vartannat kapitel följer Tengo, vartannat Aomame. Båda dras de in i ett slags alternativt år 1984, där en gåtfull kraft kallad "little people" styr. För att göra en jämförelse lika långsökt som de Murakami brukar roa sig med, så är 1Q84 lite som om Lars Jakobson och John Ajvide Lindqvist beslutat sig för att tillsammans skapa ett mellanting mellan Millenniumtrilogin och Min granne Totoro.


Delvis är boken medryckande. Men inte igenom alla dess alldeles för många sidor. Det tar för lång tid att bygga upp spänningen i den övernaturliga intrigen och går för snabbt att punktera den. Murakami brukar vara bra på att skapa en kuslig och mystisk känsla av att det finns en annan verklighet bakom den vanliga verkligheten. Men det lyckas endast till hälften här. När "little people" väl visar sig är det ungefär lika lite övertygande som scenshowen med de dansande dvärgarna i Spinal tap.

 Murakami har även ett irriterande sätt att förklara samma saker flera gånger om. 1Q84 är en roman som till ovanligt stor del handlar om redigering - av böcker och av verkligheten - men som kunde vunnit på en hårdare redaktör. Slutet lämnar flera lösa trådar hängande. Kanske knyts de ihop i den tredje del av 1Q84 som finns utgiven på japanska, men jag kan inte säga att jag brinner av längtan att undersöka saken.

 Kanske har jag bara vuxit ifrån Murakami. Kanske har Murakamis kändisskap vuxit ifrån hans talang. Vilket som än är fallet så beklagar jag det, eftersom jag tidigare haft glädje av författarskapet.

FAKTA

ROMAN
HARUKI MURAKAMI | 1Q84 | Översättning Vibeke Emond | Norstedts, 451 + 401 s.