ALLTIDHULT. Nässlorna blommar bakom Alltidhults skola, blommar och bränns bland stinknäva och träjonbuskar i ett litet ingenmansland mellan trädgården och skogen. Hasselprassel och lönnsly, hela enbacken skiftande i rosa av tusentals kruståteltuvor. Och så bokskogens ljusa sal där vildsvinen håller ollonkalas och gröngölingen aldrig kan få nog av sitt eget skratt.
Alltidhult: ett dussin gårdar utströdda längs ån på det steniga näset mellan Raslången och Halen i västligaste Blekinge. "Södra Sveriges sista vildmark" står det i turistbroschyrerna. Leende och lite vresigt. Stilla lomsjöar med barrskogsspegel och nakna gråberg stupande ner i mörka vatten. Skogar och stränder bitvis så fulla av sten att man ser för sig en jätte som gått och samlat till Blekinges pyramider men plötsligt fått annat att tänka på och strött allt omkring sig.
Här gick Harry Martinson i skola 1913-14, då han var utackorderad som sockenbarn på byns största gård. Tre år tidigare hade han blivit föräldralös då fadern tagits av tuberkulosen och modern tagit båten till Amerika i ett försök att ordna försörjning åt sig och barnen. Hon var vid det laget ruinerad, ensam med sju barn och utomäktenskapligt gravid med ett åttonde.
Hon återvände aldrig hem. Livförsäkringen som hennes man skulle ha tecknat i Portland fanns inte när hon kom dit.
Harry Martinson: den leende tvivlaren, det ambulerande fattighjonet som befordrades till lyriskt geni. Sjöman och vagabond, världsnomaden som aldrig fann sin hamn. I ett brev till Tor Bonnier sommaren 1935, då han rymt från Moa i Ösmo, skriver han: "Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från mina minnen. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång ska döda mig."
1974 fick han Nobelpriset "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Drygt tre år senare tog han livet av sig.
Det känns märkligt att så konkret vistas i hans rum, bo i skolan där han gick, gå samma grusväg genom byn, se ån strömma nu som då. Förbjudet nästan, som att halvt i smyg återvända till platsen för en hemlig förälskelse.
Utan Harry Martinson hade mina egna försök på litteraturens område sett annorlunda ut. Jag hade nog helt enkelt aldrig kommit på tanken att försöka utvinna mening ur ett asplöv eller låtit berättarjaget i Korparna drömma sig bort bland spottstritarnas skumtottar i en maskrosdjungel. Över huvud taget hade jag inte vågat låta naturen och fåglarna ta så stor plats om det inte varit för Martinsons oefterhärmliga förmåga att förädla intrycken av minsta lilla grässtrå eller flygfä till litteratur.
Framför hans gamla skola - numera kulturhistoriskt minnesmärke - står lövträden på rad som för att visa upp sig för eleverna som inte längre finns: asp och lönn, björk och rönn, alm, ek och bok. I trädgården där skolbarnen en gång hade sina små täppor brer tusensköna, brunört och vitklöver ut sig i oräkneliga mängder. Pärlemor- och nässelfjärilar vinglar runt som berusade av torpspireans ljuvliga blomsaft.
I två veckor är lärarbostaden min. Vägg i vägg ligger den nästan kusligt ödsliga skolsalen dit barnen kom från Alltidhult och byarna runtikring: Baggeboda, Boafall, Södra Gillesnäs. Räkning och modersmål, naturlära och katekesläsning.
Alltidhults gård ligger bara några hundra meter från skolan med åsänkan mellan. Där tog lantbrukare Nilsson emot "den arbetsamme och trägne pilten" och fick fem kronor i månaden från Jämshögs socken för besväret. I Nässlorna blomma kallas gården Tollene och där härskar "den välordnade och småsnyggt förmanande kärlekslösheten".
– Tollenefolket ansåg sig nog vara lite förmer än andra, säger Ylva Silverbern, kulturhistoriker och engagerad i Alltidhults intresseförening. De duade inte Harry och behandlade honom som ett hjon, inte som en familjemedlem. Men de var missionsförbundare och tänkte kanske att de kunde skaffa sig himmelska pluspoäng genom att ha sockenbarn.
Några år senare såldes Alltidhults gård till Domänstyrelsen. Då var Harry Martinson mitt i tonåren och drömde om ett liv på sjön. Kriget var över.
I Nyteboda står Bengt Svensson och märker must: Elise, Ingrid Marie, Gloster. Honkatten Harry åmar sig vid kassaapparaten. Handelsboden heter Nyteboden och var ladugård när den blivande Nobelpristagaren föddes i huset intill, "detta ofantliga kråk- och korpslott vid Elmensjön". På kartan heter sjön Immeln, en av Skånes största "som sträcker in en arm i Blekinge för att vattna skogarna".
Traditionen hålls alltså vid liv. Harry Martinsons föräldrar hade lanthandel i boningshuset under hans första år. Ångslupen Framåt levererade varorna och kanske väckte båtarna på Sagornas sjö - Immeln kallades så - också den unge Harrys första drömmar om oceanerna i den stora världen.
– Visst frågar en del besökare om Martinson och hans uppväxt, säger Bengt Svensson. Men danskar och tyskar har inte en susning. Harry Martinson är världsberömd i Sverige.
Nyteboden har hållit öppet om somrarna i 13 år. Äpplemust och honung, glass, korv och kött, handarbeten och bruksting. Längst in i handelsboden finns en liten hylla med några Martinsontitlar och andra böcker som knyter an till bygden (bland annat Alve Brandins Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson om de legendomspunna bovarna), men annars påminner inte mycket om platsens historia.
– Harry var ju inte ens sex år när de flyttade, säger Eva Svensson. Och när vi köpte huset hade det varit med om alldeles för mycket sedan dess. För mig gör det ingen skillnad att han föddes här, men det är roligt att Nyteboden har blivit en samlingspunkt i bygden.
Harry Martinson gick inte hem från skolan, han gick bort från skolan. Ny utackordering, vantrivsel och förtvivlan varje år. Värst var det i Näbbeboda, där han jämt fick stryk (men desto mindre mat) och till slut rymde. Skolan blev hans fristad och "räddningsö". Han var vetgirig och begåvad och älskade sina lärare, inte minst skollärare Staaf som "ler och bevekar, strör in lustigheter, skådespelar, allt för att bevisa och övertyga om att jorden är stor och skön". Martinson jämställde honom med Columbus, Livingstone och Sitting Bull.
På byn var skolläraren inte lika populär. Han förhörde inte barnen på läxan utan berättade historier och gjorde sig till, passade inte ens tiden. Bättre då för barnen att stanna hemma och köra gödsel och hösta löv, lära sig veta hut.
Trots uppväxtens ensamhet och förnedring återkom Harry Martinson genom åren till sin barndoms landskap, "det blonda vemodets och björnbärsbuskens land". Alltidhult minns han som "en leende trakt som var alldeles särskilt rik på ask och lönn och lind".
Och han återvände till naturen i alla sina böcker, i sina romaner och självbiografiska berättelser, i reseskildringar och diktsamlingar - men framför allt i de fyra böckerna med naturessäer, från Svärmare och harkrank 1937 till Utsikt från en grästuva 1963.
Titlarna är talande. Martinson föddes med lupp för ögonen, intresserade sig för detaljerna, iakttog livet i en bladluskoloni eller lade sig på marken och studerade den trådbente låckens vandring längs stigen, lyssnade på tordyveln som kryper i blåbärsriset, luktade på jordens grå dunster. Och han skrev om spindelnätens trådsol och daggsilver, om ekoxens svarta karosseri och daggkåpans kristallpärla, om humlans mumlande i rödklövern som om varje detalj betydde något alldeles särskilt, något utöver sig själv, som om han genom det lilla livet fick syn på något oerhört, något som överstiger vår futtiga fattningsförmåga. Kanske fann han i naturen också den tillhörighet och förtröstan som han under den hopplösa sockengången gick miste om bland människorna.
En dag då sommaren ännu är varm och lätt går jag den slingrande grusvägen från skolan till Alltidhults gård med Harry i mitt huvud. Nässlor och rölleka, doften av älggräs och lindblom. Vid ån nedanför den gamla fattigstugan blir jag stående lutad över broräcket, förtrollad av det forsande svarta vattnets flyktiga evighet, hur det slingrar sig runt stenarna och skiftar mönster så fort att det är omöjligt att hinna med, sorlar och strömmar och rinner utan slut, bort mot Halen och ner till kusten, vidare ut på den väldiga oceanen. Ständigt kommer det mer vatten och ändå är det liksom ett och detsamma hela tiden.
Tätt över den krusade ytan jagar turkosa flicksländor runt efter varandra med en susande fart, hit och dit som radiostyrda miniatyrhelikoptrar bland de skäggiga stenarna. Veketåg och bladvass på var sin kant, däremellan vita och gula näckrosor i hundratal - dessa "gyttjans änglar, stigande på sina navelstjälkar ur djupen till en synhymn".
Efter ån, där Martinson kunde stanna och prata med den hygglige mjölnaren ("traktens ande med både hår och skägg fullt av mjöl"), ringlar skolvägen upp mot dubbeleken vid det sista vägskälet. Groblad och klöver mellan hjulspåren, odlingsrösen och vildaplar i de steniga beteshagarna, manshöga kärrtistlar och årets första vårtbitare i hallonbuskarna vid vägen. Vid eken tog Harry till vänster, öppnade grinden i murhålet och var snart framme vid gården. Vägrenen blommar som en paradisisk midsommardal: blåmunkar och kråkvicker, knölklocka och gulmåra, fältvädd och johannesört, höskallra och ängskovall. Och från krönet vid körsbärsträdet med Blekinges sötaste frukter sluttar betet ner mot den glittrande Alltidhultsån och Raslångens lojt spelande vattensaga.
Det var ingen dålig skolväg han hade, Harry. Men vad hjälper det ett barn som bara längtar efter sin mamma, hela tiden bara vill "till Karlifoniens land".
Sista natten går jag naken från duschen i den gamla vedboden upp mot skolan. Luften är nästan ljummen mot min tunna hud, mörkret alldeles lent, allting så stilla. Inte ett sus från asparna en gång, löven sover i sina långa skaft. Bara Vintergatans ofantliga stjärnrök över himlen och den ensamma lysmaskens gröna lilla ljus i gräset, som en lykta.
Av: Tomas Bannerhed
kulturen@expressen.se
Tomas Bannerhed är författare. Hans debutroman Korparna belönades i fjol med Augustpriset.