Illustration: Erica Jacobson
Illustration: Erica Jacobson

Harold och hatet

Publicerad
Uppdaterad
Luften gick ur många hårt pumpade ballonger när ständige sekreteraren tillkännagav namnet på årets Nobelpristagare i litteratur. Harold Pinter! Ähum... Harold Pinter? Det hade knappast någon väntat sig. Man börjar så smått misstänka att det är själva poängen med valet, att ingen väntat sig det. Ungefär som Göran Persson tycks Svenska Akademien numera finna ett egenvärde i själva överraskningsmomentet, i att få presentera ett namn som får kannstöparna att verka fåraktiga. Dario Fo. Elfriede Jelinek. Och nu alltså, Harold Pinter. Den sistnämndes betydelse och konstnärliga kvaliteter kan knappast ifrågasättas. Ingen kommer heller att försöka. Men Pinter är ju inte bara en stor dramatiker. Han är också, och numera framför allt (om man ska tro vad han själv lär ha sagt i en intervju), politisk opinionsbildare och aktivist. Som sådan har han inte sällan sagt och gjort viktiga och modiga saker. Så till exempel var det Harold Pinter som på The Institute of Contemporary Arts i London den 6 februari 1990 i Salman Rushdies påtvingade frånvaro lånade denne sin röst. Det hade då gått ett år sedan ayatolla Khomeini utfärdat sin fatwa över Rushdie. Pinter läste nu upp sin till livet hotade författarkollegas Herbert Read-föreläsning med rubriken "Is Nothing Sacred?" "Om religionen är ett svar, om politisk ideologi är ett svar, då är litteraturen en förfrågan", sa Rushdie med Pinters röst. Tar man sig en titt på Harold Pinters politiska utspel de senaste åren hittar man få frågor, ännu färre svar, egentligen bara ett enda: USA. USA är roten till allt ont, varför det måste finnas något gott, eller åtminstone något värt att försvara, i och hos alla, och allt, som ogillas av USA och dess vasaller (föraktligast bland dessa Tony Blair). Så ser av allt att döma Harold Pinters världsbild ut. Den äger en komplexitet som får rollerna i en ordinär amerikansk såpa att framstå som närmast outhärdligt nyanserade och sammansatta. Det är förklaringen till att Pinter för några år sedan lät sig enrolleras av The International Committee to Defend Slobodan Milosevic. Milosevic var/är USA:s fiende, och måste därför försvaras. Att Milosevic också var belägrade, fördrivna, slaktade bosnienmuslimers fiende betydde av allt att döma mindre, ja nästan inget alls. Detta selektiva engagemang kastar, vill jag hävda, en tvetydighetens skugga också över Pinters kritik mot kriget i Irak. Jag tvivlar inte på uppriktigheten i hans avsky för Bush och Blair. Tvärtom. Men denna avsky förefaller så enorm, att man kan fråga sig om den ger plats för särskilt många andra känslor eller argument. Framstående konstnärer är inte alltid subtila politiska tänkare. Faktum är att motsatsen är vanligare. Kraftfull konst skapas inte sällan ur extremistiska temperament. Poesin är granne med den politiska prilligheten. Att Harold Pinter tycks tro att Jugoslavien föll sönder i krig och slakt därför att USA och småimperialisterna England och Tyskland ville åt olja vid Kaspiska havet minskar inte suggestionskraften i hans dramatik, men däremot gör det mig mindre intresserad av hans omvärldsanalyser. Och att Pinter inte tycks vilja känna igen en fascistoid folkfördrivare när han ser honom minskar trots allt något den respekt man gärna vill känna inför en Nobelpristagare i litteratur.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag