KULTURDEBATT. Massarresteringarna av hundratals kulturpersonligheter i Xinjiang-provinsen i Kina hör till de tydligaste bevisen för att det är ett folkmord som den kinesiska regimen nu bedriver.
Det handlar om en medveten, metodisk kampanj för att avskaffa Xinjiangs inhemska folkgrupper – 11 till 12 miljoner uighurer, kazakher och andra som fortfarande bor i det av Kina koloniserade Xinjiang (på kinesiska, den ”Nya frontlinjen”), jämte ungefär lika många miljoner inflyttade kinesiska kolonister.
De inhemska folkens allra mest beundrade kulturikoner och förebilder – poeter, musiker, författare, redaktörer, akademiker, idrottsmän – kastas nu systematiskt i ”konverteringsläger” av den kinesiska regimen – tillsammans med hundratusentals ”vanliga” människor, kanske så många som över en miljon, i de enorma fångläger som byggts upp sedan 2017.
Uyghur Human Rights Project har nyligen dokumenterat 386 inhemska konstnärer och intellektuella som dömts eller ”försvunnit” och sannolikt alla befinner sig i lägren, där man tvingas avsäga sig sin kultur och sin etnicitet och sin religion, och tvångskonverteras till en ny, kinesisk identitet.
Trubadur försvann
Den kanske mest berömda uighuriska sångerskan och trubaduren av alla, Sanubar Tursun, skulle ha framträtt på en stor festival i Rennes i Frankrike nu i februari, men kunde inte komma — hon ”försvann” i december 2018.
Orsaken är helt enkelt den stora respekt hon åtnjuter. Sanubar Tursun är också internationellt känd, och har bland annat framträtt med den kinesiska pipa-artisten Wu Man. Men precis som med de hundratals andra kulturpersonligheter som ”försvunnit” vet vi ingenting om var hon hålls fången, eller vad de officiella anklagelserna skulle vara. Det handlar om att sätta skräck i miljontals människor, och skrämma dem till att avsvära sig sin identitet, sin självkänsla, sin värdighet.
I det syftet utsätts folken i Xinjiang nu för en massiv tvångsassimilering över hela linjen, som ska tvinga alla att bli kineser. Urgamla moskéer stängs eller rivs och alla övervakas intensivt, med den mest drakoniska high tech-polisstaten i historien.
Kinesiska regimspioner besöker systematiskt alla hushåll, och förhör särskilt barnen, som förväntas säga som det är: Har inte farfar en gammal Koran fast det är förbjudet?
En tvångskonvertering
Vid minsta tecken på att man vill försvara sin kultur, sitt språk, och rätten till sin vardagsreligion, skickas man till lägren. Ens barn tas till barnhem, där de måste tala uteslutande kinesiska. Alla ska tvingas byta till kinesiska seder och bruk, tvingas äta griskött, och så vidare — och ingen får sjunga Sanubar Tursun.
Detta är en rättsvidrig masskriminalisering, en tvångskonvertering av hela folkslag, ett folkmord, enligt Genevekonventionens definitioner. Det har ingenting att göra med antiterror, så som regimen försökt hävda, och det handlar inte heller om några ”yrkesskolor” som de kinesiska myndigheterna nu desperat försöker låtsas, sedan de i oktober 2018 tvingats erkänna att lägren existerar (efter avslöjanden genom analyser av kommersiella satellitbilder, och de många vittnesmålen från fångar, och före detta lägerpersonal med mera).
För vilken slags ”vidareutbildning” skulle Sanubar Tursun behöva? Samma fråga kan ställas om alla de många andra musiker, fotbollsstjärnor, dataingenjörer och andra, som fängslats utan att regimen behagar tala om på vilka grunder eller berätta för deras nära och kära om de ens är vid liv.
I den uighuriske popsångaren Ablajans musikvideo ”Dear teacher” från 2016 ser vi tydligt varför han spärrats in: Han uppmanade uighuriska skolbarn att stolt se framtiden an: samtidigt som de lär sig kinesiska och engelska och blir ingenjörer och vetenskapsmän, ska de kunna känna värdighet som uighurer, det vill säga tillåtas att vara både moderna, och leva med sina egna rika traditioner.
Det är deras traditioner och identiteter som regimen nu vill avskaffa. Den berömda kvinnliga folklivsforskaren Rahile Dawut, en expert på sitt eget folks traditioner, greps strax innan hon skulle flyga från Xinjiangs huvudstad Urumchi till en konferens i Peking. Qurban Mamut, en ledande journalist och redaktör för en av regionens främsta kulturtidskrifter, lika plötsligt borta. Tashpolat Tiyip, som fram till gripandet var rektor för Xinjiang University, och en internationellt känd geograf och expert på ökenklimat (och dessutom, liksom många uighuriska och andra intellektuella i Kina, en lojal medlem i det kinesiska kommunistpartiet), ska ha dömts till döden på oklara grunder.
Tvingas studera Xi Jinping
Vi lider med dem alla. Vi vet från vittnesmålen, att de inne i lägren tvingas förnedra sig, att avsäga sig sin tidigare identitet och sin religion, som att ”bekänna” att man varit muslim och inte ätit griskött. Alla tvingas ”studera” ledarens Xi Jinpings ord, och sjunga lovsånger till hans parti. De som säger fel straffas och torteras, eller får svälta – eller skickas till ett okänt öde, kanske fysisk eliminering, på de hemliga fångtransporter som nu rullar till andra delar av Kina.
Offren paraderas inte på tv en och en, med sina tvångsbekännelser, så som skett med kinesiska dissidenter – och med svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin. Men i februari, efter det att rykten började spridas om att den berömde poeten Abdurehim Heyit redan dött i Kinas konverteringsläger, och Turkiet (som länge tvekat) då till slut tog bladet från munnen och kritiserade Kina, skickade de kinesiska myndigheterna bums ut en hastigt filmad 20 sekunder lång video med poeten Heyit, som tvingades säga att dagens datum var ”den 10 februari” och att han hålls fången.
Men den kinesiska propagandamaskinen förstod inte att denna taktik skulle slå så fel: De trodde de skulle ta udden av kritiken, men möts nu i stället av en ny stormflod, en ny #MeTooUyghur-kampanj från tusentals uighurer (och kazakher) i exil som kräver av Kina: Om ni kan ni visa upp vår diktare Heyit, visa då upp våra föräldrar, våra bröder och systrar, alla de ni håller fångna i era koncentrationsläger.
Vi som lever i frihet måste också stå upp för mänsklig värdighet, mot den kinesiska regimens grymheter. Idag är vi alla uighurer och kazakher.
Av Magnus Fiskesjö
Magnus Fiskesjö är tidigare kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking och tidigare chef för Östasiatiska museet i Stockholm. Idag undervisar han vid Cornell University i USA.