Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här står den borgerliga självcensuren tillbaka

Valerie Kyeyune Backström. Foto: OLLE SPORRONG

"Mouth shut, loud shouts" på Marabouparken i Sundbyberg fokuserar på globaliseringens baksidor. Valerie Kyeyune Backström ser en brännande utställning om censur och rättigheter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. Marabouparkens senaste utställning kretsar kring censur, och tack och lov nämns ordet självcensur endast en gång: i Tove Dreimans enorma ridå som döljer utställningshallen. 

Som dekorativt verk är det rosa draperiet med den försynta munnen förtjusande. Som politisk konst är det tunnare. För det blir lite märkligt att kontrastera utställningens vittnesmål om reella hot, fängslanden och tortyr som sedan följer i utställningen, mot valet att inte säga vissa ord för att slippa dålig stämning.

"Mouth shut, loud shouts" som helhet är en större berättelse om globaliseringens baksidor. Det är en elegant konstruktion, men den är också skrämmande i sin tydlighet. 

Hemliga beslut och registrering

Allt rör sig alltså på olika sätt kring censuren. Ofta är den ett konkret hinder som måste passeras för att kunna skapa, som i den brasilianska Fluxus-konstnären Paulo Brusckys censurerade brev. Ibland är den något outtalat, dolt under ytan i form av hemliga beslut och registrering. 

Där återfinns en kritik av Sverige – mer stringent än den kälkborgerliga självcensuren. Inte minst i filmaren Lucy Parkers verk om svartlistning av arbetare i Storbritannien, en lista som Skanskas brittiska filial använt sig av. 

Förutom själva listan med byggarbetare som stängts av på grund av sådant som fackligt engagemang och vänstersympatier, finns filmen ”Apologies", som på ett plågsamt sätt undersöker rättsväsendets begränsningar när det försvarar rådande system. 

Svartlistade byggarbetare i möte med juridikstudenter. Foto: LUCY PARKER / MARABOUPARKEN

Politisk flykting i Bryssel

Det är kongenialt när de svartlistade arbetarna möter juridikstudenter för att samtala om sina rättsfall, och hur deras verkliga lidande återigen blir en filosofisk diskurs. Den makt och maktlöshet som spelas upp är lika plågsam som finstämd. 

Samma sorgesång över kapitalismen smyger sig in i Ritu Sarin och Tenzing Sonams videoverk ”Drapchi elegy”. Där möter vi den tibetanska nunnan Namdol Lhamo som berättar om sin tid i fängelse och om tortyren, men också om kampen och solidariteten. 

Namdol Lhamo matar duvor i Bryssel. Foto: RITU SARIN OCH TENZING SONAM / MARABOUPARKEN

I dag är Namdol Lhamo politisk flykting, bosatt i Bryssel. Hennes historia är också globaliseringens historia. I Belgien utgör hon billig arbetskraft, där tar hon hand om europeiska pensionärer och kröker sin rygg. 

De utdragna scenerna när hon åker tunnelbana, stannar till vid Arts-Loi eller De Brouckère, svepen över Bryssels sotiga fasader och skitiga takåsar bränner sig fast när de ackompanjeras av hennes kampsånger. På ett plakat intill kan man läsa om problemen konstnärerna har att visa sina filmer: många institutioner (i väst) vill helt enkelt inte stöta sig med Kina. 

Det är en självcensur värd namnet.

 

 

KONST

MOUTH SHUT, LOUD SHOUTS

Marabouparken, Sundbyberg

Till 3/12

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Läs fler av Valerie Kyeyune Backströms texter här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!