Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här ser man hur billigt nazisteliten kom undan

Niclas Sennerteg.Foto: DANIEL EKBLADH / NOK
Foto: NOK
Salomon Schulman.Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

Eddy de Wind deporterades till Auschwitz, där Rudolf Höss var kommendant.

Salomon Schulman om två böcker som utkommer till Förintelsens minnesdag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ju längre vi fjärmar oss från Auschwitz skugga desto tydligare framträder dess silhuett. I år är det 75 år sedan dess portar öppnades och aldrig tidigare har minnet av detta befrielsens ögonblick högtidlighållits med sådan emfas.

Under det förgångna kvartsseklet har inte heller antisemitismens krafter varit så starka som i dag. Den treenighet som håller denna rasismens blodigaste fana hög är en ohelig allians av nazister, islamister och vänsterister. Samtidigt har informationen om det som kallas för historiens värsta brott aldrig varit så tydligt exponerad som i dag.

Nya titlar ser ständigt dagens ljus. Vittnesmålen väller över oss i alla tänkbara uttrycksformer. Musikstycken, dramer och böcker berättar om helvetets avgrunder liksom filmen och konsten.

Vad denna syn av människotrasor väckte hos de förbipasserande svenskarna förstod jag aldrig.

Det har tagit tre generationer för människan att våga skåda fasorna i vitögat. Gasen kvävde miljoner och miljoner liv.

Järnvågsspåren som ledde in till Auschwitz. Foto: STANISLAW MUCHA / WWW.AUSCHWITZ.ORG / HAN / EPA TT NYHETSBYRÅN

Jag minns som barn när jag stod i en klunga av tyst berättande överlevare, det var på jiddisch och polska, bakom det skrikande tivolit i Malmö Folkets park. Vad denna syn av människotrasor väckte hos de förbipasserande svenskarna förstod jag aldrig men väl mina vuxna vänners stilla jämmer och gråt interfolierad med ord som shrek och toyt, död.

Även i dag när de före detta lägerfångarna försvinner med sin ”naturliga” död plågar mig deras upplevelser som vore de mina egna. Fasorna rider mig. Jag förmår inte slita mig loss från det bedrägliga flugklister av skildringar som känns som min egen biografi – fastän Efterkrigsmalmö är mitt ursprung.

Den skelettala döden gäckar mig likt spöken utan framtid.

 Mina ögon fastnar på en ny boktitel – ”Jag stannade kvar i Auschwitz. En läkares vittnesmål”. Som om mitt undermedvetna gapar att det är jag – och inte Eddy de Wind – som vill berätta. Där befinner jag mig fortfarande några timmar senare bakom taggtråden och ser röken stiga upp från krematorieskorstenarna. 27 januari 1945 kanske jag inte kommer att uppleva! Nu är jag plötsligt från Amsterdam, en läkare utan mediciner. Den skelettala döden gäckar mig likt spöken utan framtid. Jag känner ”den märkliga spänningen att å ena sidan ge efter för döden men å andra sidan den uppflammande överlevnadsdriften.”

Vi växer samman som i ett Mengeles själsliga tvillingexperiment till två psykoanalytiker.

En grupp barn i Auschwitz. Bild tagen precis efter den sovjetiska armén befriat lägret. Foto: SUB / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag ruskar av mig Eddy de Winds Auschwitz och befinner mig – äntligen fri – på baksidespärmen. Förlaget säger där att koncentrationslägersyndrom, KZ, är det samma som PTSD. 

I helvete heller. 

För det första myntade inte de Wind KZ-syndromet utan det var två danska psykiatriker som i sin kliniska praxis bland före detta KZ-fångar ställde diagnosen – som för övrigt har en mer fasansfull och irreversibel karaktär än det i dag något urvattnat använda posttraumatiska syndromet. Min surrogatmormor tant Teresas Auschwitzvrål överröstade redan på femtiotalet bangarna från de flygande tunnorna som gick in för landning över hennes hustak i Ljungbyhed och dess krigsflygplats. Hennes minnen jagade henne.

Jag mår om möjligt ännu mer illa och kommer att senarelägga min nästa läsning om judeutrotningen.

Tant Teresa och min mor var bägge i Auschwitz. De talade aldrig om existensen av lägerkommendanten Rudolf Höss. Det var inte han utan SS-vakter som slog dem i huvudet eller misshandlade dem, när de inte utförde slavarbetet. 

Författaren Niclas Sennerteg har emellertid berikat vår kunskap om denne massmördare i sin bok ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont. Förhören med Rudolf Höss”. Det är förstås en avskyvärd läsning. Jag mår om möjligt ännu mer illa och kommer att senarelägga min nästa läsning om judeutrotningen.

Sennerteg tror sig kunna slå fast att Höss inte var en diabolisk sadist utan snarare lite försagd och eftertänksam. Något av en familjekär skrivbordsmördare. Hustrun och de fem barnen bodde i en lyxvilla med hopstulet elegant möblemang från judiska patricierhem. Han hade tidigt gjort upp med sin stränga katolska uppväxt för att underkasta sig nazismens hierarkier. Det var en heder för honom att lyda order och därför ansågs han sig vara skuldfri i förhållande till den miljon judar som gasades ihjäl i Auschwitz.

Efter frigivningen fick de höga poster inom det tyska näringslivet och i Adenauers regering.
SS-officerare som socialiserar utanför Auschwitz. Från vänster: Richard Baer, Josef Mengele, Josef Kramer, Rudulf Höss. Mannen till höger är oidentifierad. Foto: AP / AP USHMM

Höss lägerkomplex ägnade sig både åt utrotning och tvångsarbete. IG-Farben med den dödande gasen cyklon-B visste att profitera på slavarbetarna. I de efterföljande krigsrättegångarna fick direktörerna och kemisterna symboliska straff som till yttermera visso reducerades. Efter frigivningen fick de höga poster inom det tyska näringslivet och i Adenauers regering.

Författaren visar också på hur lätt nazisteliten kom undan. Det var egentligen bara de som hamnade under den polska eller östtyska rättvisan som riskerade hårda straff.

Författaren ägnar lite för många sidor åt att spekulera kring lägerkommendantens psykologi. Han kunde ha dragit slutsatsen att bilden av Höss är en spegel av de modetrender inom psykiatrin som varit förhärskande de senaste 75 åren.

Jag misstänkte att Höss bristande sociala förmåga, låga empati och befrielse av skuldkänslor skulle rendera honom en Aspergerdiagnos. Den frestelsen föll dock inte författaren för.

Höss överflyttades till Polen efter Nürnbergrättegången. De polska myndigheterna lät honom skriva sina tillrättalagda memoarer i fängelset för att sedan hänga honom i Auschwitz mellan hans kontor och hem.

 

Salomon Schulman är barnläkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han översätter också jiddischlitteratur. Hans senaste bok är ”Käre Moyshe! Käre Shloyme! Brev i skuggan av döden”.

SAKPROSA

NICLAS SENNERTEG

Allt jag känner är att mina fötter gör ont – Förhören med Rudolf Höss

Natur & Kultur, 467 s.

SAKPROSA

EDDY DE WIND

Jag stannade kvar i Auschwitz – En läkares vittnesmål

Översättning Per Holmer

Natur & Kultur, 245 s.