Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här får polisen bonus – när de skjuter fattiga

Filippinernas president Rodrigo Duterte. Foto: IMAGO/XINHUA/IBL
Foto: ÅSE BENGTSSON HELIN / ÅSE BENGTSSON HELIN

Att våldsförhärligande populister som president Duterte vinner val är numera regel, inte undantag.

Jesper Bengtsson pratar med anhöriga till offren för dödspatrullerna på Filippinerna och undrar varför världen inte reagerar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPORTAGE | FILIPPINERNA. Tänk er att en någon ställde upp någonstans mellan över 10 000 människor längs en vägg och avrättade dem. 

Kallblodigt. Skoningslöst.

Världen skulle reagera med avsky. Sanktioner skulle införas. USA hota med militär vedergällning. 

I Filippinerna har offren har inte radats upp längs en vägg, men dödsoffren är lika många. Människorättsgrupper hävdar att minst 12 000 människor under de senaste två åren skjutits ihjäl av polisen och maskerade dödspatruller. De högsta beräkningarna talar om nästan 30 000 avrättade. Elva borgmästare och flera advokater har skjutits ihjäl. I polisdistrikten har det funnits kvoter som slagit fast hur många som ska dödas. Polismän har fått en extra lönebonus på 5000 pesos (knappt 1000 svenska kronor) när de skjutit ihjäl någon.

Och som alltid när nyfascismen kliver fram är det en redan utsatt grupp som pekas ut som ansvariga för landets alla problem. I Filippinerna är det drogmissbrukarna. 

Bara de försvinner ska det lösa sig. Alla metoder är tillåtna.

Duterte vann

Sherilyn och Cresalie kommer från Caloocan, den stadsdel i Manilla där dödandet varit mest systematiskt. Jag träffar dem i en grön och lummig park i centrala Manilla. Runtomkring oss strosar söndagslediga familjer med picknickkorgar. Skaror av barn leker mellan träden. Våldet känns avlägset men sedan Duterte vann presidentvalet 2016 har det varit brutalt närvarande i de båda kvinnornas liv.

På hösten samma år fick Sherilyns bror och brorson veta att de stod på polisens dödslista. Men de erbjöds en utväg. Om de frivilligt anmälde sig på den lokala polisstationen skulle de strykas från listan. Sherilyn berättar:

– De åkte dit och erkände att de använt droger. De blev till och med bjudna på lunch. Men på vägen hem blev de förföljda av två maskerade män på motorcykel. Efter ett par kvarter blev de ihjälskjutna.

Ett halvår senare blev Sherilyns man mördad på ett liknande sätt och under hösten har polisen trängt in i deras hem, misshandlat hennes trettonårige son och tvingat hennes sextonåriga dotter att ta av sig kläderna på överkroppen. 

Cresalies berättelse är lika brutal. Hennes man var byggjobbare. En arbetsgivare i trakten uppmanade honom att söka jobb på en byggarbetsplats i en angränsande stadsdel. Där väntade en dödspatrull. Han fick sätt sig på knä och lägga händerna på huvudet. Sedan sköt de honom bakifrån.

Cresalie menar att avrättningen av hennes man måste varit ett misstag. Han hette Richard enligt vittnen letade dödspatrullen efter någon som hette ”Richie”.

– Men även de som är missbrukare har rätt till en rättegång, inte att bli mördade, säger hon med tårar rinnande nedför kinderna.

Krig mot fattiga

Jonathan arbetar för Akbayan, ett litet filippinskt socialdemokratiskt parti, som engagerat sig för att stötta anhöriga till offren för de utomrättsliga avrättningarna. 

– De kallar det för ett krig mot drogerna men i praktiken har det blivit ett krig mot de fattiga, säger han.

Akbayans ledande politiker, senatorn Risa Hontiveros, har anklagats för kidnappning för att hennes parti gömmer två familjer som flytt undan dödandet. Jonathan har själv hotats flera gånger och fått flytta från Caloocan.

– När vi berättade om mötet med journalister i dag var det många som ville följa med. De vill att någon lyssnar, säger han. 

Ändå har dödandet inte varit okänt. Tvärtom. Alla internationella medier har rapporterat  om det och den fråga som mal i mitt huvud under hela besöket i Manilla är: Varför har reaktionerna inte varit starkare? Hur kan detta få ske utan avsky, sanktioner, ingripanden?

Till och med bland Filippinerna verkar dödandet vara helt i sin ordning. Duterte är fortfarande extremt populär och har hans popularitetssiffror minskat beror det mindre på dödspatrullerna än på att han varit eftergiven mot Kina.

Marcos styre

Filippinernas våldsamma historia kan vara en förklaring. Mord och försvinnanden har länge varit en del av vardagen, inte minst under president Marcos styre på 1970- och 80-talen. Sedan länge finns en väpnad kommunistisk gerilla i landet och inga fredsförhandlingar har fungerat långsiktigt. I södern finns en islamistisk gerilla. Filippinerna är präglat av våld.

– De flesta makthavare har dödat människor. Det är en del av vardagen här, säger Sionil José, en av landets mest kända författare när vi ses över en kopp kaffe i Filippinska Pen:s lokaler. 

José är 93 år gammal och kallar sig revolutionär. Inför presidentvalet 2016 trodde många på vänsterkanten på Duterte. 

– Jag stöttade honom inte men jag gjorde analysen att han kunde ena folket mot eliterna och göra den revolution landet behöver. Jag hade fel.

En annan förklaring kan vara att Duterte aldrig hymlat med sina ambitioner. Inför valet 2016 lovade han att göda fiskarna i Manillabrukten med droghandlare och missbrukare, och döda 100 000 av dem. Han pekade ut ett samhällsproblem, drogerna, och gjorde det till valets huvudfråga. 

Innan valrörelsen låg drogerna på åttonde plats bland väljarnas mest prioriterade frågor. Duterte gjorde det till den viktigaste frågan och erbjöd en blodig men enkel lösning.

NYVALD. Brasiliens nye president Jair Bolsonaro. Foto: LI MING / STELLA PICTURES B950

Nyvalde Bolsonaro

En tredje, och långt mer oroande förklaring, är att brutaliseringen har ökat över hela världen. Att våldsförhärligande populister som Duterte vinner val är numera regel, inte undantag. I Brasilien talar den nyvalde president Bolsonaro om att göra som sin filippinske kollega. I Burma fördrivs folkgruppen Rohingyas. I Thailand vägrar militärjuntan släppa greppet om makten. I USA utnyttjar Trump en liten karavan av flyktingar för att skrämma väljarna att rösta republikanskt. 

Alla metoder är tillåtna.

Mönstret är bekant, även om graden av brutalisering varierar. 

De kvinnor jag träffar i parken i Manilla har bestämt sig för att det får vara nog nu. Med stöd av organisationer i det civila samhället har de bildat ett nätverk och skrivit till ICC, Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Andra grupper har redan skickat in liknande anklagelseakter. 

Duterte är medveten om risken och har meddelat att Filippinerna lämnar ICC. Men domstolen har inlett en förundersökning. 

Det kanske kan bli en startpunkt. Något som får även EU, FN och andra aktörer agera tydligare. Det vore på tiden.

 

Av Jesper Bengtsson

Jesper Bengtsson är journalist och författare. Han är också ordförande i Svenska Pen.

 

LÄS MER – JESPER BENGTSSON: Vill ni se Sverige födas – flytta till Flen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!