Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här får härskarna tillbaka sitt våld som en gåva

Kara Walker, ”Fons Americanus” (detalj), 2019.Foto: MATT GREENWOOD / PHOTO © TATE (MATT GREENWOOD)
”Fons Americanus”, 2019.Foto: MATT GREENWOOD / PHOTO © TATE (MATT GREENWOOD)
Kara Walker.Foto: ©BENFISHER
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

I London reser sig en jättelik fontän smyckad av förtryck, rasism och hajstinna vatten.

Valerie Kyeyune Backström finner en balansakt mellan lidande och humor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När Kara Walker intar turbinhallen på Tate Modern som den femte Hyundai Commission-stipendiaten har det beskrivits som det ambitiösaste bidraget hittills. I ”Fons Americanus” har Walker byggt en fontän, ett slags skugga av – och en konversation med – The Queen Victoria Memorial utanför Buckingham Palace. Men där den senare är en propagandistisk hyllning till Samväldet, visar Walker på de handlingar som gjorde det brittiska imperiet till just ett imperium.

Det hela presenteras som en gåva. 

Och tretton meter hög tronar den, med porlande, hajstinna vatten. Vattnet sprutar ur den svarta Venus-figurens yppiga bröst, och i en mindre, snäckformad skulptur rinner vattnet som tårar ur det förslavade barnets ögon. Man kan gå runt verket i cirklar och både drabbas och golvas av våldet och allegorierna i motiven: slavägare och frihetskämpar, träd där snaran hänger hotfullt, vattnet som både räddning och säker död – vattnet som förmedlare av en helt ny ekonomi, en ny världsordning.

Hennes konstnärskap bygger på ett slags polemik mellan rasismens språk och hennes eget, som medvetet bjuder motstånd.

Det märkliga, mäktiga och oroande med Walkers konst är hennes förmåga att placera det svarta lidandet i en obehaglig balansakt mellan det fruktansvärda och det humoristiska, det groteska och det burleska. Hennes konstnärskap bygger på ett slags polemik mellan rasismens språk och hennes eget, som medvetet bjuder motstånd, som både använder sig av och avväpnar laddade och kodade symboler. Det är ett språk som bjuder in betraktaren med skönhet eller förrädisk humor, bara för att avslöja fruktansvärda, våldsamma scener.

Det fungerar, men manar också till en svårare dialog om hur publiken faktiskt interagerar med hennes konst, vilket blev tydligt i hennes förra stora verk ”A Subtlety”, där de explicita selfies folk tog väckte debatt. Var går gränsen för konstnärens ansvar och var börjar betraktarens eget?

I turbinhallen tar folk glada foton och placerar sig mitt i våldets öga. Kanske blir det bara ytterligare ett lager i verkets komplexitet.

KONST

KARA WALKER

Tate Modern, London

Till 5/4 2020

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida.

”Förr lyckades S kapsla in den folkliga vreden”

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Jenny Lindahl och Torbjörn Nilsson analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.