Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Har Bret Easton Ellis blivit högerextrem?

Bret Easton Ellis. Foto: LUCA BRUNO / AP AP
Stefan Lindberg. Foto: Marcus Ericsson/TT
”White”.
Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Foto: SUSANNE WALSTRÖM / DAGENS NYHETER

Har Bret Easton Ellis blivit reaktionär, eller saknar han bara en svunnen tid?  

Stefan Lindberg letar efter svar i nya boken ”White”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Av en väninna får jag frågan om Bret Easton Ellis, i och med publiceringen av ”White”, gått och blivit högerextrem. Det är hans första sakprosavolym och den första av hans böcker som inte getts ut på svenska (och man frågar sig så klart varför). Jag svarar att jag inte vet och ber att få återkomma i frågan. Vad jag däremot vet är att jag räknade mig till den svenska falangen av Generation X, eller Gen Xers, som Bret skriver. 

Uppvuxna under socialdemokratins förfall blev vi myndiga i ett samhälle där lärdomarna från våra barndomar visade sig förlegade, där Ian&Bert jazzade omkring på TV3 och vi drack vin på lägenhetsgolv med jämnåriga bosnier som sprungit genom kulregnen på Sarajevos flygplats. Något var paj och någon hade ljugit, man skulle inte alls dela med sig som fröken sagt, man skulle bara ta sina dollars och sticka, allt var en show about nothing och räddningen blev Killinggängssketcher med Roffe Wikström i ett badkar och råapolitisk indie.

Fast vi under vår barndom haft mer bacon på bordet än våra arbetarklassföräldrar hade vi svenska Xers så glåmiga ögon.

Men vad har Bret med det här att göra? Allting. För vi läste in vår spleen i hans texter. Han tolkade oss genom sin generations amerikanska vilsenhet och senkapitalistiska leda, skrev till oss om en värld där den akuta behovstillfredsställelsen bara var ett telefonsamtal eller en fest bort, och det på en slät och intig stil som påminde oss om vårt inre. För fast vi under vår barndom haft mer bacon på bordet än våra arbetarklassföräldrar hade vi svenska Xers så glåmiga ögon. Och Bret Easton Ellis lyckades säga oss något om varför vi, fast vi växt upp i den bästa av världar, blev en generation med bara en sak att yvas över: vår ungdom.

Och det är den ungdomen som för Gen X nu är över. Bret stökar inte längre runt i Tribeca i sin kostym (på åttiotalet hade Bret kostym om han så bara skulle ut och ta en fika) och dundrar inte längre in på Odeon och Union Square Cafe med sin älskare. Istället dricker han fem marguaritas och när klockan blivit två och middagsgästerna går hem slår han på datorn och twittrar saker som får fler än min väninna att tro att han blivit alt right. Men han verkar skita i vilket för han är Gen Xer, och då måste man alltid ge zero fucks.

Men uppenbart är att Bret inte förstår den sköna nya värld där saker som identitetspolitik är the shit.

Det faktum att han är gay desarmerar dock en del av hans jeremiadiska bomber. Det vrider åtminstone till perspektiven. Som när han beskriver ”Moonlight” som en förtäckt heterofilm och misstror den vita medelklass som tävlar om att älska ihjäl den. Ibland drar det mot den trötta retoriken ”så där säger ni för att känna er goda”, men andra gånger lyckas han faktiskt leda i bevis varför konstens Hur måste föregå dess Vad. 

Men uppenbart är att Bret inte förstår den sköna nya värld där saker som identitetspolitik är the shit och privilegierade samhällslager tävlar om att hata ihjäl Donald Trump. Han påstår att hans liberala vänner inte har någon kontakt med de övergivna folklagren (vilket Bret väl knappast har heller) och låter det politiska gå före det estetiska. De yngre generationerna är bortklemade och fel film vann och fast hans millenialpojkvän är så söt är han lättkränkt och får sin generation döpt till Wuss. Bret har väl liksom problem med det mesta och de flesta. Efter några halvroliga AIDS-tweets även med gayorganisationen GLAAD. 

Men han älskar också.

Det är också typiskt för oss X:are. Många av oss kan fortfarande inte gå i ett demonstrationståg av rädsla för att någon ska börja bränna fel flagga och vi är allergiska mot klubbar och föreningar, speciellt sådana som kan tänka sig att ha oss själva som medlemmar. Men hans tirader om yttrandefrihet blir efter ett tag lite trötta. Han börjar nästan kännas lite, ja faktiskt: vit och privilegierad. 

Men han älskar också. Joan Didion till exempel. Han älskar henne gränslöst. Hon har sagt att hon bara kan skriva om människor som hänger vid bensinstationer och då älskar han henne ännu mer. För han saknar dem som hängde på såna platser. De där personligheterna som inte finns längre. De flesta av dem är döda, och alla levde de i ett land som var sagan om Bret och mig. 

ESSÄER

BRET EASTON ELLIS

White

Knopf, 266 s. 

Av Stefan Lindberg 

 

Stefan Lindberg är författare. Han var senast aktuell med ”Nätterna på Mon Chéri”. Våren 2020 utkommer romanen ”Splendor”.