Här är kaos granne med hela härligheten

Kerstin Strandberg är författare och konstnär. Foto: THOMAS WÅGSTRÖM / ALBERT BONNIERS
"Skura ut".
Foto: YLWA YNGVESSON

Konstnären och författaren Kerstin Strandberg gör ett slags bokslut med en både rik och irrande bok.

Nina Lekander läser fascinerat och längtar efter mer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Kerstin Strandberg, bildkonstnär och författare född 1932, ”skurar ut” sina skåp och hyllor och det är ingen ände på allt som ramlar ut. Ibland heller föga ordning, Strandberg fladdrar som en yrslig fjäril i en trädgård som liknar Muminmammans med sina förvandlingar mer än Filifjonkans krattade grusgångar.

Kringelikrokar och infall kan irritera – jag har just blivit djupt intresserad av något människoöde då det dyker upp ett ”Förresten, även detta utanför ämnet”. Strandberg skriver själv ”att alla dessa anteckningar liksom skrivit sej själva. Det hade de gjort utan att jag planerat för någon helhet.”

Hård barndom

Å andra sidan: befriande charm och skrivglädje. Hon beskriver sig som en satiriker sökande efter värme, som inte vill bli för ”kall”. Men det är kul att hon pendlar mellan värme och kyla, mellan vardagligt talspråk och högtidlighet. Bland annat ger hon prov på hur hon skickligt tog sig fram ur en hård barndom med tidigt bortgångna föräldrar, hur hon inför sin latinlärare kunde ”axla om och bli en fasadmänniska” och tala ett ”slags rotvälska med inslag av god kurialstil”. Vilket hon gör med den äran.

Här blandas frejdigt verkliga namn med fiktiva och bildas vid sidan av diverse personskisser och enstaka händelser en spännande båge över ett långt, feministiskt författarliv. 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Hans lojt maniska kompisar får mig på fall

Ebba Witt-Brattström

Bland annat nämner Strandberg sitt deltagande i Teorigrupp R som jag aldrig hört talas om och gärna hade velat läsa mer om – för vilket gäng: Ulla Torpe, Gunilla Domellöf, Gertrud Gidlund, Iréne Matthis, Birgitta Svanberg, Louise Waldén, Inga-Britt Wik och Ebba Witt-Brattström! Kerstin Strandberg citerar en tillsägelse av Wik:

”Om du har en anförvant som du säjer att du älskar, då skriver du inte en text om denna person som innehåller så starka förebråelser att läsaren måste uppfatta din känsla som hatisk.” Strandberg brottas med detta: vad får man skriva, hur mycket kan man lämna ut folk, kan ickeskrivande människor äga sina historier och minnen?

En rik skildring

Spänstigt skildrar hon hur en ung kvinna som hon ger det sagolika namnet Ilsebill förbjuder henne att skriva om en händelse från dennas förflutna, en väldigt fin story som Ilsebills mor, tillika Kerstins väninna Liesel en gång har återgett. 

Något ”som befann sej i riskzonen att aldrig bli berättad”. Ett delikat problem, men självklart bara måste Kerstin använda den – hon har ju redan som barn bestämt sig för att det är konstnär hon skulle bli.

”Skura ut” är alltför rik för att sammanfatta, och vi kan bara med Kerstin Strandberg hoppas att hon ”får leva så länge att jag hinner skildra min egen död”. Att hon envisas med ”mej”, ”dej” och ”säja” får man tugga i sig.

 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Min plats är inte i er snava sfär

 

 

SAKPROSA

KERSTIN STRANDBERG

Skura ut

Albert Bonniers, 265 s.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Nina Lekander här. 

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång om feminismen efter metoo med Kajsa Ekis Ekman och Anna Hellgren. Kultur-Expressen finns även som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!