Här är ett dödsgrin med nacken knäckt i järnkäften

RECENSION. Det som talar emot att ungraren Laszlo Krasznahorkai någonsin får Svenska Akademien på fall och tilldelas Nobelpriset, är stämpeln som postmodernist. Sånt skit liksom. Skriver man långa noveller i en enda mening, utmanar man prosans gränser i berättarskikt, talakter och kantringar, får man skylla sig själv. Det som gör att han kanske ändå får det är att han inte lever upp till epitetet. I alla fall inte de manierade friheter som ryms i prefixet post-.  

Det sägs att karln bestämde sig för att bli författare när han mötte en kringresande man som kastrerade smågrisar; kylan, brutaliteten, och känslorna transformerades in i debuten 1985 med ”Satantango”, en grotesk patraskroman i den centraleuropeiska lervällingens, fabelns, spottloskornas och det politiska agrardokumentet anda. Den är än i dag helt enastående, och skuggar förvisso inte hans fortsatta verkan, och i översättaren Daniel Gustafssons ömma vård har vi på senare år unnats höjdpunkterna ”Motståndet melankoli” och ”Seiobo där nere”. 

En människas bevekelsegrunder är som lökens skikt, det finns alltid ett inre, utom längst in, där det är tomt.

Varför föll valet denna gång på tre noveller från sent 00-tal, samlade i ”Den sista vargen”? Ja, antingen för att de kan läsas som tänkt spegel av vår tids ekologiska neuroser, eller för att det helt enkelt är bra prosa; utflikande, inflikande, lika klar och tillvänd i varje enskild sats som mångtydig och egensinnigt frånvänd sin större väv. För övrigt hyfsat matchande den estetik som Gustafsson själv gläntade på ifjol i sin debutroman ”Odenplan”. 

En människas bevekelsegrunder är som lökens skikt, det finns alltid ett inre, utom längst in, där det är tomt, och så även med litteratur och med huvudpersonen, en författare på dekis som bjuds in att bo en vecka i spanska Extremadura, liksom även med den sista vargen som sköts där 1983, som inte var den sista, och inte sköts då, berättar författaren för en turkisk bartender i Berlin, i den första novellen, som mynnar i en förtvivlan utan språk och som består av en enda 69 sidor lång mening.

Djuret inom oss kommer aldrig att svara när vi ropar.

Den andra handlar om en pensionerad jägmästare som rensar en skog på skadligt vilt, men bryter ihop och gillrar fällor för människorna på byn i stället. I den tredje synas hans dåd av ett gäng gruppsexidkande överklassturister som råkat checka in i samma by. Touché. 

Fast för vad? Värde? Essens? Tolka kan ni göra själva, författaren bidrar med gissningar, som på samma gång som de skriver oss på näsan, underminerar deras giltighet. Den sista vargen sköts igen och igen och igen, och klarade sig, blev dräktig, men påkörd, och slängd i diket. Berätta det du, för din bartender.

Endast de dallrande kadaverhögarna vi skapar kan vittna om våra liv. Djuret inom oss kommer aldrig att svara när vi ropar. Det har stelnat i sitt dödsgrin med nacken knäckt i fällans järnkäft. 

Och det mest brutala av allt: det är existentiellt underhållande. 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.