Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Småbarnspappans stora mardröm – jag darrläser

Daniel Dencik. Foto: Robin Skjoldborg

En vårdnadstvist ligger i potten i en de senaste årens mest uppmärksammande romaner i Danmark.

Daniel Sjölin läser en förtvivlad känga mot svenska myndigheter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vid midnatt plockade jag upp en bok för att ha något att somna med. Det blev författaren och filmregissören Daniel Denciks ”Jag väntar i snön”. Nu sitter jag käpprak i nattdunklet och sträckläser i vardagsrummet. Romanen är ”baserad på verkliga händelser”.

En dag när en snäll dansk kille som heter Alexander ska hämta sina sexåriga tvillingar hos deras svenska mamma i Stockholm, för ett sedvanligt varannanveckasliknande familjeliv, har hon åkt i väg med dem. Hon menar att barnen är rädda för honom, vilket bara det är en obegriplig chock.

Jag darrläser. Han verkar ju vara en bättre pappa än jag!

Inte blir den mindre av att hon genast kopplat in ett muskulöst Myndighetssverige som förvägrar honom minsta kontakt med barnen och inte ens vidarebefordrar hans brev med litet choklad. Under loppet av ett år drivs han in i tidernas kafkaprocess, han får inte ens fråga barnen vad som hänt.

Jag darrläser. Han verkar ju vara en bättre pappa än jag! Ändå är Alexander dömd på förhand, anklagelserna om att han varit våldsam mot barnen kommer från dem själva, och blir grövre med tiden, förtydligade av psykologer, till och med barnens ännu snällare farfar anklagas under en kort tid. 

Det är som om någon (läs mamman som de hela tiden bor hos) manipulerar dem och skrämmer upp dem till allt värre vittnesmål. 

Och det är väl för att han är man? Eller utlänning?

Kan detta hända mig? Vad är klockan? 02:47. Herregud någon gång måste han väl åtminstone få träffa barnen under någon form, om så bara för att säga att han älskar dem och inte anklagar dem det minsta? Någonting har vi väl ändå lärt oss om att barns vittnesmål inte bör utesluta att man är överdrivet noggrann med i vilken kontext de framkommer?

Trots mammans stjärnadvokat och hans egna usla sådana frias han från alla anklagelser i rättegången, inte ett enda hot eller minsta blåmärke finns som bevis, alla misstankar baseras på barnens plötsliga rädsla. Men ändå får han ändå inte träffa dem.

De har stulits från honom av en kvinna med implicerat trasig bakgrund och av en kader psykologer, socialarbetare och byråkrater som inte vill tro honom en sekund. Och det är väl för att han är man? Eller utlänning?  

Den har kallats ”hatroman mot Sverige”.

Barnen kommer att ha glömt hans existens som pappa innan året är slut. Klockan är 03:15. Tänk om jag väcker min frus vrede? 

I Danmark slog boken ned som en bomb, rätt i den mångåriga kulturkrocken mellan bilden av ett opersonligt Myndighetssverige som struntar i att göra rätt så länge man inte gör fel, och ett kärleksfullt Danmark med hjärtat på rätta stället. Den har kallats ”hatroman mot Sverige”. 

Först sågs den som en spegel av svensk folkhemsbyråkrati, men sedan kom kritik, inte minst mot kulturjournalister som hade bevakat boken. Samtidigt som de för mycket köpte romanen som ett stycke journalistik med sanningsanspråk, brydde de sig för lite om att höra den andra sidan. 

Det jag läser kan lika gärna vara en psykopats självbedrägeri .

Autofiktion betecknade från början romaner där författaren omstöper sig själv, hybridiserar sin persona med något annat, ett förvandlingsnummer för att kunna berätta något som annars var omöjligt. Men i dag har begreppet en banalare funktion: Det betecknar ofta en partsinlaga i ett sårig case, där vem som helst under romanformens skydd kan lägga fram sin syn på saker och ting utan att behöva stå till svars. 

Alltså en helt vanlig självbiografisk roman.

”Jag väntar i snön” är en sådan, skriven utan minsta journalistiska anspråk. Det jag läser kan alltså lika gärna vara en psykopats självbedrägeri eller en våldsam pappas förnekelse av verkliga händelser. Sen kan författaren göra vad han vill i intervjuer för att koppla ihop sin roman med sitt eget livsöde. Boken har snurrat runt på ett svensk förlag som först köpte den, men sen avstod utgivning, och översättaren har valt att stå som pseudonym efter att författaren gått in och ändrat i texten. Hmm och hmm igen. 

Idyllminnena har något mystiskt facebookaktigt över sig.

Kafkastämningen varvas med Alexanders minnen av sin tidigare harmoniska samvaro med de charmiga barnen, samt hans försök att sköta en firma som ägnar sig åt äventyrsresor. Idyllminnena har något mystiskt facebookaktigt över sig, som när man citerar sina barns knasiga klokheter och får lajks. 

Dessa partier bleknar jämfört med den suggestivt skildrade vårdnadstvisten. Strängt hanterade kunde de ha knådats ihop till en litterär klassiker. Motivet med en snäll far som fråntas sitt faderskap är ju en uranstav i framåtdriften av en dramaturgi, exempelvis Strindberg älskade greppet, med skillnaden att den tidens säd är vår tids miljö. 

Vänta, nu hörde jag något från hallen? Är det min fru som smiter med ungarna? Klockan är 04:14.

Där är det något eller någon som finns eller inte fanns.

Romanfiktionens ”sanning”, någon annan kan vi ju inte stå efter, kan här inte sökas hos barnen eller deras mor, bara hos Alexander, den påhittade huvudpersonen. Där tror jag den finns i partierna jag nyss förbisett, i temperamentet kring alla dessa äventyrsresor, eller i luckorna mellan de där harmoniska glimtarna av hans lyckliga samvaro med barnen.  

Där är det något eller någon som finns eller inte fanns. Och som försöker säga något, inte till oss eller till barnen, men kanske till författaren själv. 

Klockan är 04:32, fåglarna kvittrar i gryningen.

Tror ni på det?

Roman

Daniel Dencik

Jag väntar i snön

Översättning M Andersson

Polaris, 277 s.