Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här är dikten som Gui Minhai skrev i fängelset

Bild på Gui Minhai från tiden då han bodde i Göteborg. Foto: PRIVAT
Angela Gui. Foto: PRIVAT
Gui Minhai. Foto: PRIVAT

Den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai har skrivit dikter medan han suttit i kinesiskt fängelse och lyckats överlämna dem till sin dotter Angela Gui.
Hon låter nu Expressen publicera en av dikterna som handlar om längtan efter henne och friheten.

– På tröskeln ritar jag en vacker flicka, klädd i vit klädnad och med ljus i hår, skriver han.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Angela Gui tycker det är viktigt att hennes pappa får ta gestalt som en hel människa och delar därför med sig av dikten "Lucia". I den beskriver han minnen från Sverige då hans dotter lussade för honom. Han reflekterar också kring sin situation som fängslad: "Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån? / Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?"

När skrev din pappa dikten? 

– Runt lucia 2016. Han hade då varit fängslad i över ett år. Jag vet fortfarande inte särskilt mycket om omständigheterna där han satt eller sitter i dag, men jag tror inte att han hade tillgång till penna och papper. I dikten skriver han att han "ritar" med fingrarna. Troligtvis har han memorerat den och skrivit ner den efter att han förflyttades till en form av kommunarrest efter oktober 2017. 

Varför tycker du att det är viktigt att den publiceras?

– Jag och pappa hade rätt mycket kontakt under den korta period då han befann sig under kommunarrest förra vintern, och han skickade mig då en samling dikter han skrivit. Jag tänkte först att det var riskfyllt på gränsen till korkat, men nu tror jag att jag kanske förstår. Att få hävda sin mänsklighet när man blir rånad på all sådan är kanske starkare än någon rädsla. Pappa sa att han inte riktigt kunde hjälpa det, att det är svårt att hämma ord som av sig själva flöt upp till ytan. Nu vill jag dela några av de orden med er. 

Vad tänkte du när du läste dikten?

– Det finns så mycket känslor i denna dikt som jag tror pappa vill dela med sig av. Så många har engagerat sig i fallet sedan 2015 och jag tror att det är viktigt att pappa får synas också som individ och inte bara martyr, att folk får lära känna honom lite. 

 

Av Karin Olsson

 

Lucia

Solen kidnappas i lägenheten vid det tropiska havet

Sommaren bekänner i tv att han olagligt har korsat gränsen

Natten går tunga fjät runt gård och stuva

Kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva

Jag vilar i den svarta nattens badkar

Som låg jag i det mörka Ginnungagap

Varje dag är den trettonde december

Den kortaste dagen, den längsta natten

På ena sidan om solen en oändlig värld av is

På den andra ett kaos av eldsprakande stjärnor

Där isen och elden möts bildas en förgiftad källa och ett flöde

Lögner och dimma stelnar till en ondskefull jätte

I jättens skugga ligger jag för döden

Tiden virar sig som rep hårt om min hals

I den kalla vinternatten har jag bara en pyjamas

Mina glasögon har tagits ifrån mig, jag har varken penna eller papper

Länge står jag där uttråkad, vänd mot väggen

Ritar en dörr på väggen med mitt finger

På tröskeln ritar jag en vacker flicka

Klädd i vit klädnad och med ljus i hår

Jag tänker på varm glögg och pepparkakor

På hur min dotter sjöng för mig tidigt på morgonen

Övertygad om att mörkret så småningom ska skingras över jorden och i dalarna

Och att en rund sol ska stiga på den rosenfärgade himlen

Luciasångens melodi skär som en kniv

Upp oräkneliga minnessår i min kropp

Den vadderade väggen återtar på ett ögonblick sitt ursprungliga utseende

Lucia på tröskeln var bara ett ögonblicks hägring

I det dödstysta rummet

Kan jag inte höra ljudet av hennes fjäderlätta steg

I den sorgsna svarta natten gråter jag svarta tårar

Varför kan hennes ljus inte lysa upp mina mörka ögon

Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån?

Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?

Jag kan inte höra Luciasången

Eller gissa om Lucia är verklig eller ej

Jag är bara ett övergivet barn i den vackra världen

Som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna


Av Gui Minhai


Stöd arbetet att få Gui Minhai fri här.

 

GUI MINHAI

Gui Minhai är förläggare och författare. Han kom till Göteborg för att studera, men efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 sökte han asyl och blev 1996 endast svensk medborgare. I Göteborg började han doktorera och bildade familj. 

I oktober 2015 kidnappades han av kinesiska agenter i sin semesterbostad i Thailand. Gui drev då en framgångsrik förlags-och bokhandelsverksamhet i Hongkong specialiserad på böcker om kinesiska politikers privatliv och annat av känslig natur för diktaturen.

24 oktober förra året meddelade Kina att man hade släppt Gui Minhai, men han befann sig då under övervakning och starka restriktioner. Han greps igen den 20 januari i år då han var i sällskap med svensk ambassadpersonal. Gui Minhai har visat symptom på sjukdomen ALS och är i stort behov av läkarvård.
I höstas gav Norstedts, Svenska Förläggareföreningen, IPA och Expressen gemensamt ut en skrift om Gui Minhai: "Fängslad, förnedrad och svartmålad". Läs den i sin helhet på svenska eller engelska.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!