Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här är bilderboken till barn som förlorar sina föräldrar

Tim kommer att kunna börja le igen trots såret i magen. Foto: Illustration Katarina Strömgård.
Foto: Illustration Katarina Strömgård.
Foto: Illustration Katarina Strömgård.
Foto: YLWA YNGVESSON

Det är svårt att förstå sorgens mekanismer.

Hanna Höglund berättar om en ny bilderbok som landar i ett öppet sår.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | BILDERBOK. Det var hon som alltid sa ”det går över”. 

Och nu är min vän M – gift och med små barn hemma – död sedan 121 dagar i en sjukdom jag varken vill säga eller än mindre tänka namnet på och, nej, det går aldrig över. 

Jag trodde jag hade kläm på det här med sorg. Läkande ritualer, hur man går vidare, att det hjälper att gråta. Men att gå på begravning där det står en barnvagn mitt i kyrkan så att hennes yngsta också kan vara med och säga hejdå till sin mamma – det är något annat. 

Tårarna är slut nu. Men inte sorgen. 

Det senaste året har förutom M också mina gamla skolkompisar X och småbarnsföräldern Y dött. Den senare var sjuk, den förre i ett misstänkt mord. I somras sa jag hejdå till Z i England, kanske för sista gången inför hans tredje vända med cancerbehandling, experimentell den här gången. Också han med små barn hemma. Och sedan är det Å och Ä som fortfarande lever. Men med cancerkontroller och medicinering antagligen resten av livet. Ingen har fyllt fyrtio. 

Jag har ingen aning om hur man gör nu. 

Lägger ifrån mig boken

Så får jag bilderboken ”Nattstjärnorna” av Ylva Karlsson och Katarina Strömgård i händerna. Intet ont anande börjar jag bläddra innan jag ser: En sörjande pojke. En pappa som blivit sjuk och inte lever mer. En mamma som inte kan göra annat än att hugga ved hela dagarna. ”Donk, donk” låter det när yxan träffar träet. Jag måste lägga ifrån mig boken på golvet, så långt ifrån min malande hjärna som möjligt. 

För mig handlar den förstås om M och X och Y och Z och Å och Ä och jag kan bara hoppas att det inte blir en Ö snart också, och boken blir liggande kvar i golvläge. Trots att jag hinner se att den ljusnar på slutet. Trots att jag hinner se att den är bra, riktigt bra till och med, med Katarina Strömgårds fantastiska bilder som ser ut som något Tord Nygren kunde ha ritat i sina glansdagar på 80-talet, fast med signaler om 10-tals-Sverige:  En vit förälder, en svart. Självklart och okommenterat. Tim med för stora, nördiga glasögon. En liten hipster utan att veta om det! Och Ylva Karlsson vars känsliga språk berättar om fantasins helande kraft. Men när Karlsson skriver att Tim omöjligt kan förstå hur inte ens den döda pappans mediciner fick komma med när han och mamman flyttade hem till morfar, då brister det för mig. 

Barns sorg är randig

Man brukar säga att barns sorg är randig, att den varvar perioder av sorg med icke-sorg. Tims sorg i ”Nattstjärnorna” är definitivt på den mörka delen av spektrat. Det som Karlsson beskriver som ett sår i magen som gör att man inte kan leka eller skratta utan bara sitta. Sitta och lyssna på en mammas tunga vedklabbar som trillar till marken.

Tim kommer att kunna börja le igen trots såret i magen.

Och jag kan bara inte förmå mig att plocka upp ”Nattstjärnorna” från golvet (men den får ligga på en matta nu för den ska i alla fall få ligga lite mjukt). Fast jag ser den i all sin braighet när jag tar i den med fingertopparna och gluttar lite i början, mitten och slutet. Och att Tim kommer att kunna börja le igen trots såret i magen. 

Men jag vet att om jag lyfter upp boken och lägger den i knät blir det för verkligt, då har det ju verkligen, verkligen hänt. 

Skrek rätt ut

Dagen när jag fick veta att M inte levde längre gick jag ut i garaget och skrek rätt ut mellan tårar och snor. ”Hur fan kan det här hända!” Och sedan, lite tystare ”Men varför skulle det inte kunna det?”. För vad trodde jag? Så här är det ju. Barn förlorar sina föräldrar varje dag. Vänner dör. Världen är full av trasiga människor och randiga barn som har det värre än mig och värre än värst för sådana är de här ologiska fia-med-knuff-reglerna som är livet. Plötsligt är man borta och det finns ingen dramaturgi som paketerar ihop allt snyggt och jävligt nätt.  

 

LÄS MER – Hanna Höglund: Som fem myror fast utan pedagogiska pekpinnar 

 

Och så är det dags till slut. Att plocka upp ”Nattstjärnorna” från golvet. Att bita ihop tänderna hårdare än hårdast och läsa den. Göra mitt jobb. Tänker att det kanske kunde vara något för M: s barn så småningom. Än är jag inte läkt. Det går kanske inte över. Men jag ser att Tim och hans mamma, de har gått vidare.  

 

Bilderbok

Ylva Karlsson (text

Katarina Strömgård (illustration)

Nattstjärnorna 

Ålder 5+

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressens kultursida. Läs hennes texter här.