Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Hans ögon blixtrade, han pratade snabbt"

Jonas Holmberg minns en vän och en av Sveriges mest begåvade filmmakare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Senast jag träffade Malik Bendjelloul pratade han om sina olika idéer, som han alltid brukade göra. Malik var nära vän med min bästa vän, så vi sågs en del. Hur skulle han hinna göra verklighet av allt? Hans uppslag var alltid poetiska, alltid inkännande och intelligenta. Han älskade sina historier.

När han pratade var det svårt att inte bli helt uppslukad. Malik var alltid genuint generös, ödmjuk och ofta tillbakadragen. Men när han berättade om något var det med en sällsynt stark och intensiv energi. Hans ögon blixtrade, han pratade snabbt. Det var som att tiden inte räckte till för allt han hade att säga. Nu är den tiden slut. Men 36 år är så otroligt lite.


Malik var tvivelsutan
en av Sveriges mest begåvade filmskapare. Han hade så många filmer kvar att göra. Om månar och djurparker och hemliga prinsar. Det går inte att ta in att det inte blir något med det. Att det inte kommer komma något mer nu.

Att "Searching for sugar man" belönades med en Oscar gjorde Malik till en celebritet, och gav honom roliga historier att berätta från limousiner och fester i en del av filmvärlden där få svenskar har befunnit sig. Jag älskade att lyssna, såklart.

Framför allt var "Searching for sugar man" en känslig och ömsint berättelse som rörde otroligt många människors hjärtan. Det var en berättelse om återkomst. En bra historia. Rodriguez var den bortglömde musikern som plötsligt möttes av jubel. Men det finns inget poetiskt med det här. Det är ingen bra historia. Det är bara så outsägligt sorgligt.

En del människor är så fulla av liv att de nästan spricker. Malik Bendjelloul var en sådan människa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!