Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans mammas livsöde fick förläggarna på fall

Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma blev en av vårens mest hyllade och lästa texter på Expressens kultursida. 

Nu har han fått bokkontrakt och börjat packa upp hennes minneslådor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Genomslaget för Patrik Lundbergs artikel blev enormt. ”Historien om mammas lidande bär många namn” fick inte bara jätterespons från läsarna – så gott som samtliga stora bokförlag med bred skönlitterär utgivning hörde av sig. Nu har han skrivit kontrakt med Albert Bonniers förlag. Deadline vid årsskiftet, utgivning 2020.

– För tio år sedan hade jag kunnat göra fruktansvärda saker för att få skriva och ge ut en roman. Nu sitter jag här och håller på att packa upp gamla flyttkartonger med mammas grejer. 

– Hon sparade på precis allt. Papper från vårdcentralen, anställningsintyg, ja allt. Jag tror jag har hittat något som jag förut inte kände till. 

I berättelsen om en mamma som sliter ut sig och för en ojämn kamp med ekonomin, kroppen och sjukförsäkringssystemet, ser han ett folkhems fall. 

– Eller socialdemokratins fall. Jag vill skriva en berättelse till alla som haft samma erfarenheter som min familj. 

När det gäller ton och tilltal i boken hoppas han kunna ha en kontrollerad ton, men betonar att man inte få tämja sitt temperament för mycket.

– Jag tycker lite illa om romaner som sväller till två tre hundra sidor för sakens skull. Nej, hundrafemtio autofiktiva sidor. Det är vad jag tror att den här berättelsen vill vara.

Som goda exempel nämner han Karolina Ramqvists ”Det är natten”, Marguerite Duras författarskap, eller Linda Boström Knausgårds ”Välkommen till Amerika”. Det var också Édouard Louis kortroman ”Vem dödade min far”, som fick Lundberg att skriva artikeln i Expressen om sin mor. 

- När Édouard Louis berättade om sin far var det många i franska etablissemanget som inte riktigt trodde att en sådan utsatthet och fattigdom fanns. Det var något apart. Jag kände igen mig i det där. Att stadsmänniskor ofta inte har sett det livet. 

 Men vad kritiker kommer att säga om boken är inte så intressant. 

– Det är folk i stugorna jag vill skriva till, som kan känna igen sig. Jag vill skriva sinnligt, så det smakar och luktar. 

Vad är det då för smaker och lukter som nu kommer till honom när han öppnar mammans minneslådor?

– Salt. Sältan från tårar. Och doften av hembränt. 

 

DANIEL SJÖLIN