Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen i spelaren ovan.
KONST | RECENSION. En kvinna med neddragna jeans och håret hängande över ansiktet sitter grensle över en man. Vi ser scenen snett bakifrån, hans vänsterhand tycks röra sig mot hennes underliv.
Om det nu är en man – gestalten är bara en vit siluett, hen är utraderad ur målningen. Det här är inte främst en pornografisk scen utan den är som minnet av något otäckt som man glömt, något som kanske har hänt. Eller som kanske bara är en gammal dröm som plötsligt kommer tillbaka. Eller en fantasi.
LÄS MER – Nils Forsberg: De skaffade tatueringar och rökte gräs redan under antiken
Bonniers konsthall
Jens Fänge har förvandlat Bonniers konsthall i Stockholm till spelplats för ett elegant kammarspel med kusliga undertoner. Ingången till utställningen ramas in av ett rött draperi, som sedan fortsätter och täcker hela fönsterväggen ut mot järnvägsspåren. En tjock heltäckningsmatta ligger dämpar stegen i det stora rummet.
Ett 70-tal verk, mest målningar och assemblage, sprider konstiga stämningar.
Konsthistoriska referenspunkter är lätta att hitta (Balthus, de Chirico, Bellmer, renässansmåleri och diverse surrealister) men också Alain Robbe-Grillets 1950-talsromaner.
Fantastiskt
Ingen normalt funtad människa läser dem i dag, de bisarrt detaljerade miljöbeskrivningarna och bristen på normal intrig blev inte framtiden för romangenren. Men den bakom jalusiet spionerande svartsjuke maken i ”La jalousie”, eller den kringirrande soldaten i ”Dans le labyrinthe” skulle antagligen känna sig hemma i Fänges skeva scenerier. En målning heter för övrigt ”Jalouise”.
Han bygger en värld med rämnande perspektiv full av antydningar om något okänt.
Det är fantastiskt att i Stockholm 2018 i stor skala se något så sällsynt som bra måleri. Som inte har ett politiskt ärende, kritiserar någon norm eller vill Ställa Frågor om något.
Jens Fänge gör något mycket viktigare än så. Han bygger en värld med rämnande perspektiv full av antydningar om något okänt, även för honom själv antar jag. Det är att något är fördolt, inte vad som är det, som är poängen.
Bilder och situationer återkommer, aningen förskjutna och sätter i gång mer eller mindre kittlande miniatyrdraman i huvudet. Det är bara att träda in. Se upp för dämoner.
LÄS MER – Nils Forsberg: Det är obegripligt att ingen gjort film av Lee Millers liv än
KONST
JENS FÄNGE
Drömmarna
Bonniers konsthall, Stockholm
Till 1/4
Nils Forsberg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.