Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans lojt maniska kompisar får mig på fall

Elis Burrau. Foto: MILITZA MONTEVERDE / ALBERT BONNIERS
"Karismasamhället. En roman".
Nina Lekander. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin / OHLSON-WALLIN ELISABETH FOTOGRAF AB

Poeten Elis Burraus romandebut är förvirrande och saknar kanske handling, men Nina Lekander gillar den ändå.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Jag lät mig förbryllas, roas och oroas av Elis Burraus diktsamling ”Röda dagar”, men när jag börjar läsa den påstådda romanen ”Karismasamhället” lägger sig en viss irritation vid sidan av förbryllelsen. Vad menas, varthän ska detta barka; är det surrealism eller automatisk skrift eller nonsens eller stream of consciousness eller nonsens? Dada eller situationism eller patafysik? Cut up?

 

LÄS MER – Nina Lekander: Elis Burraus "Röda dagar" leder tankarna till Dagerman

 

Lite av varje, eller för mycket av varje, ironiskt förvridet ända in i de frekventa citationstecknen och parenteserna. Och efterhand faller jag för den pimpinetta ungdomlighet som här kråmar sig, trots en massa referenser och namndroppande som jag inte förstår (men allt oftare nätsöker efter) och gläder mig åt det jag känner igen. Den som nämner Guy Debord, Magnus Hedlund, Louise Bourgeois, Nina Bouraoui, Kathy Acker och Leif Holmstrand vet vad hen talar om.

Maria Schottenius

Och handlingen, eller meningen, den är ”dold av något performativt”, som författaren skriver, följt av ”Jag tror att skallen är som en gul lök. Eller en annan lök, kanske en röd.” Sen efter en blankrad meningen: ”Det var längesen Maria Schottenius recenserade en begravning i Dagens Nyheter.” Jag fnissar utan att veta riktigt varför, månne är hon och DN representanter för en distant vuxenvärld.

Strunt samma. Ironi utan självironi är förvisso olidligt, men ”Karismasamhället” har det (”har verkligen det”). Boken är både dagbok över vad jag förstår som året 2016 och kollektivroman med ”Hela tjocka sekten”. Så jo, jag faller för dessa lojt maniska hippa unga konstnärstyper på drift i Stockholm.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Hennes porrbok är roligare än Markis de Sade

Facebook

Kollar in vad Alicia (Hansen), Zara (Kjellner) och Anna (Axfors) har för sig nu för tiden. Läser Nöjesguidens blogg ”Vi som aldrig skrev prosa” och skummar igenom Axfors och Burraus ambitiösa pdf-projekt Fame factory på Facebook – ömsom vin, ömsom vatten. Pdf som i pedofil, skämtar Burrau. Och han sorgskojar om sin barndoms cancer, ”älskar fortfarande att kräfta betyder cancer”. ”Någon spyr, är det du?” syftar hemlighetsfullt på Helena Erikssons ”Någon syr, är det du?”.

Vinet dricks för övrigt med fördel på vernissager, och Elis Burrau ger oss satiriska glimtar från konceptkonstscenen. Lustigast kanske från en bisarr tillställning på Konstakademien kurerad av Merzedes (Sturm-Lie, visar det sig). Burrau twittrar snabbt: ”man vet att det är dags för performance när en person i dyra, svarta kläder är barfota” och skissar så en svartklädd publik som … tja, lyder.

Lyder gör nog inte Burrau särskilt gärna. Men jag gör det, och varför inte: tag och googla, vetja.

 

 

PROSA

ELIS BURRAU

Karismasamhället – en roman

Albert Bonniers, 231 s.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Nina Lekander här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!