Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans långsamma prosa klarar det omöjliga

Foto: CAROLINE ANDERSSON / ALBERT BONNIERS
"Hemman".
Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: EVA LINDBLAD

I Magnus Dahlströms "Hemman" samsas ett myller av människor med en nyckfull hembygd.

Elin Grelsson Almestad läser en thriller med precist gehör för landsbygdens långsamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Se veckans avsnitt av Kultur-Expressen i spelaren ovan.

 

LITTERATUR | RECENSION. Det finns vissa råd som vi som arbetar som skrivlärare alltid upprepar när det kommer till romanskrivandet. Till råden hör att inte ha ett för stort personregister, för många att hålla reda på och att etablera någon eller något som sedan inte återkommer.  

”Det finns naturligtvis undantag”, brukar jag tillägga för säkerhets skull. Visst finns det författare som förmår att omkullkasta alla råd till blivande romanförfattare och gör detta med bravur. Magnus Dahlström är ett sådant undantag. 

Hemligheter

I den knappt fyrahundra sidor långa "Hemman" räknar jag till ett femtiotal personer som perspektivet växlar mellan. Flera av dem får några sidor och återvänder sedan aldrig i berättelsen, några av dem återkommer. 

Det borde inte fungera, men det gör det. Inte en enda gång blir jag förvirrad över vem som är vem i den icke namngivna lilla byn på en enslig ö vid havet, aldrig tappar romanen greppet om mig i den växande spänningen kring en främmande och kvarlämnad bil mitt bland gårdarna, som blir upptakten till uppdagade hemligheter med anor i byns släktled.

Det är exaktheten i både människorna och deras omgivningar som gör det. De små detaljerna och författarens inkännande empati med alla personer som jag får möta. 

 

LÄS MER – ELIN GRELSSON ALMESTAD: Magnus Dahlström gör det svårt att andas

Landsbygden

Dahlström har aldrig bråttom, han registrerar allt med den gestaltade personens blick. Så får jag genom Hedvig Olssons ögon se ut på bakgården och se ”delar av en motor som långsamt rostade, rostiga bildörrar, en mängd brunsvarta delar i metall med flagor av gammal lack och färg, och mitt i den osorterade röran ett kritvitt badkar i emalj, till hälften fyllt med smutsbrunt vatten”.

En landsbygdens långsamhet bor i språket, i de små detaljerna där jag kan höra en köksklocka ticka bara genom att se den bildrika miljön framför mig. I detaljrikedomen framträder också människorna, alla gör avtryck när de passerar. 

Förövare och offer

Jag kan helt enkelt slappna av och bara följa med i gårdarna där allt fler beter sig märkligt och ingen någonsin hittar ägaren till den övergivna bilen. I centrum för händelserna står Majvor, den ensamma änkan med kunnande i att läka skador och sår. 

Hennes kontakt med naturen och begåvning i läkekonst liknar en äldre släktings mystiska förmåga att med bara en blick läka eller såra människor. Men som vanligt i Dahlströms prosa ligger också handlingen i läsningen. Vem är det som förövare och vem är offer? Vad sker egentligen och varför? 

Dahlström är knapphändig och lämnar mycket till läsaren. Slutscenerna är dramatiska. Här gör själva naturen, marken som byn är placerad på, uppror. Ändå lyckas de i den dahlströmska prosan bli trovärdiga just genom sin långsamhet och stillhet.

 

LÄS MER – NILS SCHWARTZ: I "Sken" kommer Magnus Dahlström ut som feminist

 

 

ROMAN

MAGNUS DAHLSTRÖM

Hemman

Albert Bonniers, 407 s.

 

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!