Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hans författarskap är som ett renande vatten

Gunnar D Hansson är en författare i Stig Larssons smak.
Foto: JÄGER ARÉN / ALBERT BONNIERS
"Tapeshavet."

Gunnar D Hansson är en författare att lita på. Stig Larsson läser "Tapeshavet" och fylls av tankekraft.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Då jag såg att Gunnar D Hansson skulle komma ut med en ny bok i höst, tänkte jag att den borde jag recensera. Varför det? 

Jo, så här. Hansson är en svensk författare/poet som jag respekterar. Han skulle aldrig ge ut en bok som han själv betraktar som en så kallad mellanbok. Hur vet jag det? Det känner jag på mig.

Jaha. Är det på något sätt ovanligt? Ovanligt vet jag inte. Men motsatsen är vanligare än vad man tror. Många författare har jag svårt att tänka mig läsa sina egna böcker med glupande intresse. (Därför att de inte riktigt vet vad det är de har skrivit. Därför att de inte riktigt minns exakt hur det blev. Därför att det inte är någon smartness som ligger bakom formuleringarna. De har prövat sig fram, de har chansat, de har tagit risker.) 

Men samtidigt har jag en lite oklar relation till honom. Det är inte så att jag odelat uppskattar hans sätt att skriva.


LÄS MER – Malte Persson läser gränsöverskridaren Gunnar D Hanssons "Lyckans berså" 

Carl Michael Bellman

Alltsedan "Olunn" (1989) har Gunnar D Hansson gett ut ett antal böcker som alla är en egensinnig blandning av lyrik, dagboksanteckningar och – vad man nu ska kalla det? Geologi, zoologi, paleontologi, kulturgeografi – kalla det lärdomshistoria.

Jag behöver inte alls vara intresserad av ämnet. Släktskapsförhållandena i en viss bohuslänsk kyrkby som Bellman eventuellt skulle ha besökt. Men jag läser vidare – intresserad och förnöjd. Det påminner om en bra P1-röst som beskriver någonting, igelkottens dvala, vad som helst, men det går inte att sluta lyssna.

Vad är det då jag störs av? Här förutsätter jag vissa litteraturhistoriska förkunskaper av dig. Det finns en poetisk tradition med namn som T.S. Eliot, John Ashbery, och i Sverige skulle jag nog säga Göran Printz-Påhlsson, där det som är självklart för en klassiskt bildad person verkligen är självklart, och lika självklart och oförmedlat som sommarregn. Men samtidigt uppblandat med populärkulturella referenser. Det kan dyka upp lite hitan och ditan och om vad som helst, ja, varför inte Ricky Bruch? Eller Katarina Sandströms rosa läppstift? Och det där blir till slut en schablon. 

Strandskatan kommer i mars

Uppriktigt sagt tror jag inte att Gunnar D Hansson har tänkt på det. Vi ska titta lite närmare på den fjärde dikten i den inledande sviten ”Härnäsetdikter (1)”. Dikten i fråga heter "Österöd". Dess sjätte fyrrading lyder:

”Världen bara fortsatte och fortsatte, också / här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom / på överenskommet datum i mars månad, / grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop.”

Okej. I de tre första raderna känner ni väl både stilleståndet (och tystnaden) och den svischande plötsliga förändringen? Världen som bara fortsätter och fortsätter, tidens krafter som inte vilar. Och så strandskatan som – observera: ”på överenskommet datum i mars månad” – kom. 

På det den sista radens kalabalikljud i ljummet vatten, grodornas krrr-gleglegleglegg mot gökens spöklikt avlägsna kohooo.

Det är en poet som skriver. Han är själv inne i skeendet.


LÄS MER – Stig Larsson: Malin Persson Giolito är en av Sveriges intressantaste författare

Klimatdikt och fiskmåsar

Men så hoppar vi till diktens elfte fyrrading: ”Elden uppfanns gång på gång, men stals oftare, / som idag, glödgade vedpinnar och bländande citat. / Vem vill sitta iskall vid flintavslagen och bedriva / klimatsmart dikt och vetenskap vid slocknad härd?”

Även du som normalläsare märker säkert inte bara att den elfte fyrradingen innebär ett stilbrott. Det är som att en annan person har hållit i pennan. Det finns något jargongigt i ett uttryck som ”klimatsmart dikt”. Det är svårt att tänka sig att den som har skrivit den sjätte fyrradingen skulle tycka att det var okej att uttrycka sig så.

Det känns gjort. Och det där prickar ner lite här och var i texten. Lite grand som fiskmåskluttar. Inte så att jag blir allvarligt störd. Men lite störd blir jag allt.  

Men nu ska det här inte förhindra er från att upptäcka alternativt återknyta kontakten med Gunnar D Hanssons levande författarskap. Att läsa honom är som att blaska ansiktet med kallt vatten efter att ha tittat på "Paradise hotel" eller ett reklamavbrott. Du känner att tankeförlamningen släpper, yes, du har börjat kunna tänka igen.



POESI

GUNNAR D HANSSON

Tapeshavet

Albert Bonniers, 206 s.


Stig Larsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.