Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans Falk: Uppväxt

Kerstin Thorvall med söner 1965. Foto: Jan Delden

Nina Lekander läser Hans Falks roman Uppväxt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
HANS FALK | Uppväxt | Hjalmarson & Högberg, 265 s.

I november förra året intervjuades Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk i tidskriften Vi Biografi. "För henne fanns bara ett jag, som krävde att andra slaktades", sa han.
Nu har den äldre brodern Hans Falk, född 1949, skrivit den lätt maskerade romanen Uppväxt i vilken jagberättaren Lasse är son till den kända barnboksförfattaren Christina Thorngren.
Det är förfärligt. Nog för att jag hade förstått att Thorvall var neurotisk och självupptagen, det hymlades det inte med ens under hennes levnad och hon upprepade (koketterade med, enligt Gunnar) det ju själv. Men så till den grad!
Och, enligt Hans, vilken social snobb: Christina förgås av de vulgära grannarna i Björkbacken, rymmer till "den hemliga orten Tällberg" med många kultiverade personer som kunde franska och spela piano".
När modern inte rymmer kastar hon porslin i väggen, försöker dränka sig eller går till psykiatern. Lasses och hans två småbröders pappa slätar över. Ända tills föräldrarna skiljs när Lasse är tio år - och delar på barnen. Lasse drar vinstlotten och får stanna hos farsan. Brorsorna hamnar hos morsan (familjemedlemmarna kallas genomgående -san) och hennes fyllskalle till nya man.
Lasse försöker sörja skilsmässan som sig bör, men är hemligen lättad. När han framkallar modern vid pianot under en skuldmedveten natt ersätts genast bilden av "en hårdsminkad, parfymstinkande mask förvriden av vrede och hysteri".
Samtidigt vill Hans Falk berätta om sig själv/Lasse och själva tiden: hur han blir mods och åker till Hötorget och kollar in Stoffe, spisar Dylan och jazz, spelar munspel i popband, testar brass, gör revolt i sin snobbskola, liftar till London och slutligen blir erbjuden att bli ordförande i ortens lokala SSU-klubb (tjoho!).
Intressant på sitt sätt. Men berättare i klass med sin mamma är tyvärr inte Falk, och mycket till redaktörer har nog inte förlaget. Christinas bröst må vara "väldiga", kaffet "lankigt" och rödvinet "surt". Det vill man inte höra mer än en gång. Samtidigt önskar man sig att författaren renodlade det ena eller andra spåret i stället för att skyffla ur sig allt i ett enda ofriserat flöde.
Återstår att se hur andra delen blir. För det måste väl bli en sådan, om man avslutar en bok så här abrupt efter att modern åter snott åt sig huvud-rollen vid ett begravningskaffe efter heroindöd kompis till Lasse:
"Aldrig hade jag hatat henne mer än i detta ögonblick. Men vi skulle försonas, även om det dröjde mycket, mycket längre."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!