Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans dikter flyttar in i hjärnan med sin smärta

Jörgen Lind. Foto: KARL KROOK / ALBERT BONNIERS
"Åtel".
Hanna Nordenhök. Foto: SARA MORITZ

Jörgen Linds "Åtel" är en hotfull blandning av övervakning och lockbete.

Hanna Nordenhök läser en poet som när han är som bäst gör smärtan precis.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. ”Åtelkameran skannar av sin egen mardröm”... I Jörgen Linds nya diktbok återkommer den raden som ett olycksmoln, en tätnande tyngd. Här finns en dubbelhet i innebörden av ordet åtel som är betydelsebärande. 

Åtel, i äldre benämning ”luder”, är sådan föda som av människor läggs ut i markerna för att locka eller utfodra rovdjur. Åtelkameror i sin tur är de rörelseaktiverade och mörkerseende övervakningskameror som monteras i skogar för att kartlägga de vilda djurens liv. 

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Syriens tomhet är ett myller av sorg och kaos

Övervakning

Lockbete och övervakning i ett, alltså, som för att markera dikternas samtidigt hotfulla och sjungande landskap. Också de människor som rör sig genom dem liknar ett slags rov och övervakare åt varandra, inskrivna i den ”övergripande / musik” som med sina ”okända våldsformer” redan finns krypterad i ”barnet och hennes lek”. 

Musiken är en kod eller ödesbestämning enligt vilken vi rytmiskt rör oss som de ”cellansamlingar” vi är, lika ensamma som ömsesidigt beroende. På det sättet går "Åtel" att läsa tätt mot "Vita kommun" (2014), Linds förra bok, som med obeveklig exakthet kretsade in en existens utan åtskillnad vare sig mellan biologi och berättelse eller enskild och kollektiv erfarenhet. Levandet gnistrar i sin dödlighet och specificitet medan det instängt i sitt ögonblick på jorden famlar efter evighet.

Sjukdom och provsvar

I "Åtel" finns ett barn, en far, en älskad, en sjukdom som hotar med provsvar och ingrepp. Ett lämnande och en omöjlighet i att lämna pågår som måste skrivas in i ”en ljus bok”. 

Här finns dikter sammansatta av glesa repliker i en oavslutbar polyfoni. Här finns dikter som tecknar observationspunkter på en gång mjukt framlockande och mardrömslikt bevakande de världar och kännbarheter som ska erfaras – ett slags åtelföda och åtelkameror i ett. 

När Jörgen Linds poesi är som starkast får den flimrande bilder att flytta in i hjärnan, paradoxalt trösterika just genom sin precisering av smärta, av dess gåtfullaste punkter. 

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: I hennes glittrande mörker får exilens barn en röst

 

 

LYRIK

JÖRGEN LIND

Åtel

Albert Bonniers, 133 s.

 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!