Hans dikt om flyktingar är farligt nära estetisering

RECENSION | LYRIK. Det finns en skuldgenre i den svenska litteraturen. Någon skulle kanske hellre kalla det för medlidande, eller dokumentärt berättande, men författare som Sven Lindqvist, Göran Palm och Sara Lidman har alla skrivit böcker som utgår från en insikt om att konsten inte kan ignorera att världen består av förtryck och orättfärdighet. Eller snarare att konsten som ignorerar detta är en tyst part, delaktig i att upprätthålla en orättvisans världsordning, varför författare måste skriva om den, göra läsaren medveten om att välfärdens hus är byggda av andras misär. 

Jag har länge både fascinerats och irriterats av de där böckerna. Kanske för att de har en stor poäng? Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det finns något självupptaget i det hela. Riskerar det inte att bli ett ganska osnyggt, parasitärt sätt att skapa litteratur med korrekt etisk halt? 

Jag vet inte riktigt. Men det är i sådana tankar som jag läser Daniel Yousefis debutbok ”Den åttonde kontinenten”, en poetisk-dokumentär skildring av den stora flyktingkrisen. 

Förbluffande bra om förtvivlan

Yousefi har själv verkat som tolk i olika flyktingläger i Grekland och Turkiet, där han – vad det verkar – även samlat material till det som senare blev denna kollageformade bok. Konventionell lyrik och funnen text blandas med intervjuer och författarreflekterande prosa, och även om jag hade önskat att varje enskild del fick mer utrymme är det ett arrangemang som fungerar förbluffande bra. 

Lidandet han vittnar om tillhör andra, men han försöker återge det neutralt, i kärva poetiska bilder, transkriberade konversationer med flyktingarna och återgivningar av desperat klotter. Söndriga tält, brutal förtvivlan, militärers övervåld, vanliga människor som kapitaliserar på krisen, men också små stunder av något som liknar lycka, framställs osentimentalt, snyggt och effektfullt. Yousefi är skicklig, det han skildrar är fruktansvärt och skildringen är, i ordets minst banala mening, gripande. 

Farligt nära estetisering

Men ändå är det något som gnager. 

”Den åttonde kontinenten” kommer nämligen ibland farligt nära en estetisering av både lidande och medlidande, och ger stundtals den Goda Vittnande Författaren en illa dold, besvärande huvudroll. Och det väcker misstankar, frågor. 

Är det rätt att göra litteratur av andras lidande? Vem är han att vittna om detta? Lindqvist och Lidman såg i sina dokumentära böcker nödvändigheten i att inte låtsas vara neutrala och därför i att ställa sig sådana självskärskådande frågor. Yousefi tycks inte göra det. Och utan dem ser det nästan ut som att han har använt katastrofen för egen litterär vinning, för att skriva en bok som andra tycker är vacker och viktig. 

Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.