Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans blick kunde se rakt igenom din själ

Foto: NOK POCKET / NOK
Gunnar Broberg.Foto: ÅSA SJÖSTRÖM
Therese Uddenfeldt.Foto: EMIL MALMBORG / BONNIERS
Carl von Linné (1707-1778). Gravyr från 1833. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Foto: GARY KAZANJIAN / AP

Det är den första stora biografin om Carl von Linné på över hundra år.

Therese Uddenfeldt ser ett detaljerat porträtt men saknar de stora penseldragen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det var ändå en intensiv och omtumlande tid, 1700-talet. Den gamla förklaringsmodellen härskade fortfarande, samtidigt som nya pusselbitar trevande började fogas till varandra. Och i takt med att den ena efter den andra föll på plats skulle en revolutionerande, ny förståelse för naturens lagar träda fram. 

Men innan dess: så många frågor utan svar. Dessutom var många av de nya iakttagelserna svåra att få ihop med den aristoteliska och gammaltestamentliga världsbilden. Jorden var inte äldre än 6 000 år, och Gud hade skapat alla arter i begynnelsen. Så hur kunde hybrider uppstå? Varför såg floran och faunan olika ut i olika delar av världen? Och förresten, varför var människan så lik apan? 

Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, har i sin genomarbetade satsning ”Mannen som ordnade naturen” tecknat en av centralgestalternas porträtt i vad som är den första stora biografin över Carl von Linné på över hundra år. Men Broberg beskriver också indirekt det idéhistoriska sammanhang – den svenska naturvetenskapens guldålder – som Linné verkade i. 

Researchen är ofantlig, detaljerna och citaten många. För många?

Linnés eget bidrag till kunskapsutvecklingen var häpnadsväckande. Blott 23 år gammal hade han hittat en av de stora pusselbitarna: att växterna hade kön och förökade sig genom ”bröllop” (skandalöst, enligt vissa). Men han hade också utarbetat den systematik för att klassificera växter och djur som fortfarande används i hela världen, samt skapat en ny terminologi. 

Men hur tänkte man sig att blommorna förökade sig innan dess? Och hur kom Linné på den banbrytande idén att allt levande skapas av par? Vad tänkte han när han förstod att han revolutionerade biologin? Trots att Gunnar Broberg följer Linné tätt inpå livet, kommer man inte helt nära.

Det är kanske avståndet som är problemet. I stället för de breda penslarna väljer Broberg för det mesta de talrika och finkalibriga. Researchen är ofantlig, detaljerna och citaten många. För många? För min del hade denna nådiga lunta varit betjänt av att författaren oftare hade lyft från närläsningen och fogat in Linnés gärning i en vidare kontext. Träden är många, men det krävs en del eget arbete av den läsare som vill se skogen. 

Naturen visade sig inte bara vara överväldigande till sin omfattning – den var dessutom föränderlig.

Med det sagt är ”Mannen som ordnade naturen” en synnerligen rik biografi, och så vacker att det tar emot att göra anteckningar i marginalen. Till och med typsnitten är väl valda. Att den är kronologiskt uppbyggd gör den inte förutsägbar eller formstöpt; tvärtom är den full av utflykter som ger texten en frihet och spänst. 

Men så är också Linnés personliga resa häpnadsväckande. En fattig, småländsk prästson som på krokiga vägar utbildar sig till läkare och botaniker, blir professor i Uppsala och dör med internationell stjärnstatus. Likprocessionen bestod av 21 vagnar. ”Så mycket folk mins ingen någonsin hava warit i Upsala kyrka.” 

Foto: NOK POCKET / NOK

Också den massiva kunskapsutvecklingen fascinerar, liksom problematiken som följer av den. Första utgåvan av ”Systema naturae” var tolv sidor lång. Den sista som Linné gav ut var drygt två tusen. Själv beskrev han omkring 15 000 arter i naturens tre riken och namngav 12 000. En tidig biograf noterar: ”Systema naturae var det första i sitt slag, och blir tvivelsutan det sista.” Att vara universalnaturalist framstod med projektets framväxt som en alltmer hopplös uppgift.  

I de senare utgåvorna av ”Systema naturae” ströks för övrigt meningen om att antalet arter var konstant sedan begynnelsen. Naturen visade sig inte bara vara överväldigande till sin omfattning – den var dessutom föränderlig. Det nya paradigmet hade fått fäste.

Linnés blick såg rakt igenom hans själ, och ögonen var de vackraste han sett.

Som människa framstår Linné som kvicktänkt och underhållande. Språkkunskaperna var skrala men minnet oförlikneligt, och han var utan tvivel en briljant pedagog. I övrigt småländskt småsnål, en aning uppblåst och mycket fäst vid sin familj. Tydligast i personteckningen är den imponerande arbetskapaciteten och den enorma kärleken till naturen. 

Essensen av att vara naturforskare är att vara uppfylld av nyfikenhet, menade Linné. ”Förundras över allt, även det mest vardagliga”, som det stod på hundralappen. Gång på gång återkom han till den sinnliga njutning som studiet av naturen gav. Det viktiga var att verkligen se sin omgivning. ”Allt var öga och uppmärksamhet”, sammanfattar en student. 

Linnés egna ögon var ”eldfulla”: bruna, livliga och skarpa. Mikroskop behövde han inte. En dansk zoolog upplevde det som att Linnés blick såg rakt igenom hans själ, och ögonen var de vackraste han sett. De ”ägde en glans och något genomträngande, som jag aldrig funnit hos någon annan.” 

Men blicken var inte bara riktad mot naturens skönhet. Den fluktade också glupskt efter den nytta som kunde göras. Borde inte Lapplands fjällvärld uppodlas? Hur kunde grödorna ge större avkastning? Ett uttalat mål med Linnés landskapsresor var att samla kunskaper som kunde få nationen att blomstra. 

Det idéhistoriska skiftet – från det religiösa synsättet till ett naturvetenskapligt – verkar ovillkorligen gå hand i hand med en längtan att kontrollera den levande omgivningen. Som Broberg skriver: Linné ”böjer knä inför naturen både för att förstå och förbruka den”. 

I den meningen ryms vår tids drama.

SAKPROSA

GUNNAR BROBERG

Mannen som ordnade naturen

Natur & Kultur, 500 s.

Av Therese Uddenfeldt

Therese Uddenfeldt är författare.