Hans begåvning är större är Maradonas

Snooker.
Foto: Shutterstock
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER

Andlös spänning, förtrollande bollkonster och taktisk finess.

Tomas Bannerhed behöver inte längre vänta på säsongens proffsturneringar i snooker, ”biljardens Formel 1”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det var så mycket fotboll i somras, och sen fortsatte det hela hösten. Med den ena matchen viktigare än den andra, och tv-kanalerna agerade som vanligt blåsbälg över den nationella lägerelden med sina evighetslånga uppsnack och meningslösa spelarintervjuer.

Och det pratades om att ”ta löpningar”, ”utmana ytor” och ”kriga in i kaklet”, om Emil Forsbergs stora förvandling och Caroline Segers tomhet efter straffen. Det pratades om fotboll som ”det gröna fältets schack”, om fotboll som kultur, till och med om fotboll som poesi, och jag säger bara: nej, fotboll är inte poesi. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

För varje match jag såg, för varje gång två vuxna män stod och skrek varandra rakt upp i ansiktet eller en spelare låg och vred sig och grimaserade som om han fått benet avsparkat trots att ingen rört honom, för varje gång kameran zoomade in supportrar i blågul vikingahjälm med horn och flätor, kände jag en allt starkare längtan efter något annat, något lite mer … vuxet.

Som snooker.

Som dessutom är den enda sport som verkligen gör skäl för epitetet ”det gröna fältets schack”. Det är andlös spänning, förtrollande bollkonster och taktisk finess i en underbar mix, därtill avancerad problemlösning i praktisk geometri, något så otidsenligt som två spelare i väst och fluga – eller blus – som möts under tystnad i matcher som kan pågå i tio timmar, en sport så full av skönhet och precision att man får gå till konsten för att uppleva något liknande.

Allt brus, nästan all oro sjunker undan när tv-bilden vilar över det upplysta snookerbordet med det varmgröna klädet och spelarna gör sig redo.

Nu behöver jag inte längta längre. UK Championship är i full gång i Barbican Centre i York, den första av säsongens tre stora proffsturneringar som enligt traditionen slår upp portarna just när hösten håller på att mörkna till hopplöshet – och varje år blir känslan lika stark.

Som en hemkomst. Ett andrum, en värme, ett lugn i en. Som att efter en vecka av jäkt och fläng tända ett ljus på bordet och sätta sig i läsfåtöljen med en diktsamling av Urban Andersson och ett stillsamt pianostycke i högtalarna.

Allt brus, nästan all oro sjunker undan när tv-bilden vilar över det upplysta snookerbordet med det varmgröna klädet och spelarna gör sig redo, bollarna ligger och väntar i sin triangel och på sina prickar, köbollen i sin halvcirkel. Strax fylls rummet av tyst koncentration, av spelarnas ljudlösa rörelser runt bordet, klickljudet när den vita köbollen träffar en röd eller färgad, den alltid lika diskrete domarens entoniga poängsummering efter varje lyckad stöt.

Och så Kim Hartman vid mikrofonen, snookerns Göran Zachrisson som kan allt om sporten men också vet vad tystnad kan göra för spänningen. Som kan sitta utan ett ord i fem minuter och sedan säga: ”Mamma Mia. Häng upp den där stöten på väggen och rama in den.”

Ronnie O'Sullivan.
Foto: Xinhua / TT NYHETSBYRÅN

Snooker uppfanns av brittiska officerare i Indien på 1870-talet och har i mångt och mycket förblivit en brittisk historia. Det blev en stor tv-sport när färg-tv slog igenom på 1970-talet och de senaste årtiondena har flera asiatiska spelare, främst kineser, tagit sig in i den yppersta världseliten. Sportens märkliga namn kommer från ett militärt slanguttryck för en oerfaren person, och termen snooker används i själva spelet om det taktiska drag som innebär att man ”gömmer” köbollen bakom en annan så att motståndaren tvingas till misstag.

Ingen svensk har klarat det sedan sporten kom hit för 40 år sedan.

Snooker är svårare och vackrare än andra kösporter. Bordet större, bollarna mindre, hålen snävare, matcherna längre, miljonerna många. För en magisk maximumserie måste man göra varannan röd och varannan svart boll 15 gånger i följd, och sedan gul–grön–brun–blå–rosa–svart utan att motspelaren får komma in. 36 stötar som ger 147 poäng.

Hur svårt kan det vara? Ingen svensk har klarat det sedan sporten kom hit för 40 år sedan.

”Läget, läget, läget” är arkitekten Gert Wingårdhs eviga råd till den som går i husdrömmar. I snooker är det efterläget som gäller. Det räcker inte att sänka en aldrig så svår boll, avgörande för stöten är var vit boll hamnar efteråt, med skruvens och vallarnas hjälp. Vilka lägen och vinklar som öppnar sig för de kommande stötarna. Proffsspelarnas köbollskontroll kan få en fotbollslandskamp att se ut som sparka och spring, som fusk och skrik snarare än schack och poesi.

Och så är det något med självbehärskningen och schystheten som berör mig. Där fotbollsspelarna gärna kör en armbåge i sidan på motståndaren om bara domaren inte ser, gratulerar man i snooker varandra till en bra stöt genom att slå lätt med kön mot den filtklädda vallen. Där fotbollsdomaren får gå emellan för att avvärja slagsmål, konfererar snookerdomaren viskande med de båda spelarna så att en återplacerad boll verkligen hamnar exakt där den låg. Att försöka störa sin motspelare, fuska sig till en fördel eller ifrågasätta domaren är otänkbart i den här sporten.

En gång var världsettan Ronnie O’Sullivan i sådan obalans att han hux flux tackade för sig och lämnade bordet mitt i matchen (dessutom mot ärkerivalen Stephen Hendry). Det brukar beskrivas som något av det mest uppseendeväckande som hänt i sportens historia. Både domaren och Hendry såg ut som om ett ufo landat på bordet och det hela uppmärksammades stort i brittisk press. Så sent som i fjol – 14 år senare – intervjuades O’Sullivan på nytt om händelsen och förklarade då att han hade haft ”personliga problem som höll på att bli outhärdliga”.

Han fick en kvarts miljon kronor i böter. Kaffepengar visserligen för honom men ändå en markering. Man gör sitt bästa och fullföljer varje match, inte minst av respekt för motståndaren.

Stephen Hendry.
Foto: MIKE EGERTON / STELLA PICTURES / PA

Det är Ronnie O’Sullivan man vill se spela. Snookerns bad boy och största stjärna, ett bollgeni som får en att bli barn på nytt och vilja ha idoler, den snofsiga gentlemannasportens enda riktiga artist. Ibland kaxig rubrikskapare men älskad och beundrad för sin tajmning och snabba spelstil, och kanske också för sin magnetiska utstrålning (som får en del av hans motspelare att framstå som färglösa halvrobotar).

O’Sullivan hade en trasslig uppväxt i Essex i Londons nordöstra utkanter. Föräldrarna var i porrbranschen och hamnade båda i fängelse, hans far dessutom för mord, men Ronnie hade börjat tidigt med snooker och ägde en talang som knappast skådats. Han gjorde sin första 100-serie som tioåring, och när han sju år senare vann UK Championship blev han den yngste någonsin att vinna en internationell proffstävling.

En virtuos hade talat utan ord.

Nu fyller han 46 men tillhör fortfarande den absoluta toppen, vann VM så sent som i fjol och innehar flera av sportens mer eller mindre oslagbara rekord. Till genikulten kring honom bidrar att han spelar (nästan) lika bra med vänstern och har gjort den snabbaste maximumserien i snookerns historia. Det var på VM i Sheffield 1997, han var 21 år och spelade som i trance. Domaren hann knappt lägga upp svart boll förrän O’Sullivan sänkte nästa röda. Efter fem minuter och åtta sekunder var bordet rensat, en prestation ungefär lika omöjlig som Bob Beamons världsrekord i längdhopp vid OS i Mexiko 1968. Den brittiske tv-kommentatorn visste knappt vad han skulle säga: ”I don’t believe this. Sensational!”

Man kan titta på detta break tio gånger i följd (det ligger så klart på Youtube) och ändå inte fatta hur det går till. Efter varje sänkt boll rullar köbollen exakt dit man skulle önska för bästa möjliga läge inför nästa – och nästnästa – stöt, som om alltsammans varit förutbestämt i varje detalj eller ingått i en gudomlig plan.

En virtuos hade talat utan ord. En artist som när han är som bäst får mig att tänka på Martha Argerichs pianospel eller Brian Blades trumslageri (som jag upplevt – det är rätta ordet – några gånger när han spelat med Emmylou Harris). Man står där och tittar och lyssnar och fattar inte hur det är möjligt. Musikkritikern Johannes Cornell satte nyligen ord på den där känslan när han skrev om tajmningen hos Brian Blade: ”Det är en musikalisk intelligens som verkar nästan synsk samtidigt som den tar sig uttryck i varje givet ögonblick. Hur han landar olika skeenden i musiken. Eller initierar dem. Och liksom visar lyssnaren vad han hör.”

Det kunde ha gällt Ronnie O’Sullivan vid snookerbordet: en trollkarl i väst och fluga, utrustad med stav av hårdaste sockerlönn och en bollbegåvning större än Maradonas.

Ett geni helt enkelt. Kanske rentav poet.


Tomas Bannerhed är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok ”En vacker dag” kom ut tidigare i år.



Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET. Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.