Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanna Nordenhök

Problematisk bild av judiskt liv i ”Unorthodox”

Middag i Williamsburg i ”Unorthodox”.Foto: Anika Molnar/Netflix

Den chassidiska miljön i ”Unorthodox” skildras som alltigenom dysfunktionell. 

Hanna Nordenhök synar ett haussat tv-drama och visar på alternativen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det är möjligen symptomatiskt för vår tid att den lilla debatt som flammat upp runt den hyllade Netflix-serien ”Unorthodox” framförallt har handlat om hur den förment sanna berättelsen om Esty, som flyr en chassidisk kommunitet i New York för ett queert och frigjort Berlin, berör frågor om individualism och gemenskap. 

Men det är ändå märkligt att varken hyllningskören eller debattörerna urskiljer seriens verkliga brydsamhet – bilden av judar och judiskt liv som denna lättviktiga inspirationssaga målar upp, liksom de undertoner på vilken den bygger sin dramatik. Problemet med kärleken till ”Unorthodox” är kanske tyvärr större än Joel Halldorf gör gällande i sin i och för sig träffande beskrivning av hur chassider får spela rollen av de andrefierade människor en västerländsk individualism behöver för sin självartikulation. 

Tydligt hur estetiskt tunn och politiskt tveksam ”Unorthodox” är som skildring av en ultraortodox miljö.

”Unorthodox” påminner stundvis om en samtida variant av Betty Mahmoodys populärorientalistiska självbiografi ”Inte utan min dotter”, som väckte en flod av islamofobi och rasism mot iranier i slutet av 1980-talet när den kom ut och filmatiserades. Bortsett från Shira Haas rolltolkning – för visst är hon en magisk skådespelare – och andra enskilda insatser innehåller ”Unorthodox” symbolladdade bilder och scener som i bästa fall kan kallas aningslösa, i sämsta dubiösa. 

Skildringen av chassidiskt liv i Williamsburg når inte fram till en bråkdel av samma psykologiska komplexitet som den israeliska serien ”Shtisel” – en sorts ultraortodox motsvarighet till ”Sopranos”, där vi får följa karaktärer i en lika repressiv, men också djupt mänsklig, gemenskap som maffialivet i New Jersey där ter sig. Dov Glickman är lika mångfasetterad i sin gestaltning av den anfäktade familjepatriarken Shulem Shtisel som James Gandolfinis plågade maffiaboss Tony Soprano. 

Den israeliska Netflix-serien ”Shtisel” kretsar kring en ultraortodox judisk familj i Jerusalem och blev en oväntad succé på streamingtjänsten.Foto: NETFLIX

Vi möter en miljö och människoöden som kan tyckas avlägsna våra egna, men båda produktionernas förmåga att skapa existentiell nerv, liksom en finkalibrerad regi och skickligt skrivna manus, bjuder in oss att känna gestalternas sorger, galenskaper och glädjeämnen inpå bara skinnet – liksom även deras våldsamhet, utan att de för den skull upphör att vara människor.

Också i ”Shtisel” skildras avfällingar från gemenskapen, tvivel och såriga kamper för självständighet, men dessa iscensättningar skulle inte bli så starka om de inte också vidkändes den ultraortodoxa kontextens, om inte politiska rimlighet, så i alla fall dess egenskap av att innefatta ett liv bland andra, med bekymmer bland andra bekymmer, med fördelar och nackdelar, med kärleksfullhet liksom förtryck. 

”Shtisel” liksom den mycket välgjorda och drabbande HBO-serien ”Our boys” från i fjol gör det tydligt hur estetiskt tunn och politiskt tveksam ”Unorthodox” är som skildring av en ultraortodox miljö. Det amerikansk-israeliska miniseriedramat skapat av bland andra Hagai Levi skildrar vedergällningsmordet på den palestinske pojken Mohammed Abu Khdeir 2014, utfört av tre ultraortodoxa unga israeliska män, ett dåd som blev en avgörande katalysator för Gazakriget samma år.

Från ”Our boys”.Foto: HBO

Med stor nyansrikedom skildras ett samhälle djupt plågat av ockupation, krig, religiösa och politiska motsättningar. Av seriens många starka scener finns det särskilt en som visar prov på all den komplexitet och innehållsmättnad ”Unorthodox” är ganska renons på. Under täckmantel deltar Simon, en av de agenter inom israeliska säkerhetspolisen Shin Bet som utreder mordet och i Shlomi Elkabetz mästerliga rolltolkning, i en sabbatsmåltid hemma hos en ultraortodox och djupt nationalistisk familj. Simon har själv bakgrund i den sefardiska ortodoxa gemenskap Khdeirs mördare tillhör, och under middagen hinner en fors av motstridiga känslor och insikter flimra förbi över hans ansikte. 

Vi får oss serverade ett befrielsedrama i grälla färger, en misärmemoar.

Hans barndomslojalitet med gruppen å ena sidan och avsky inför den ideologiska kontext som frammanat dådet han utreder å den andra, utkämpar en strid i hans inre. Liksom människorna vid bordet, deras livsval och åskådningssätt, här framstår som lika fascistoida som mänskliga, lika groteska som begripliga. Vi tittare lämnas åt olösligheten – och därmed åt att tänka själva.

”Unorthodox” saknar den typen av existentiell och politisk sammansatthet. Den chassidiska miljön skildras som alltigenom dysfunktionell, och lika pappdockeartade som Estys familjemedlemmar och omgivning ter sig i New York, lika kitschigt politiskt korrekta är hennes nya kompisar i det sorglöst somriga Berlin. Vi får oss serverade ett befrielsedrama i grälla färger, en misärmemoar som på avgörande punkter dessutom tycks skilja sig från Deborah Feldmans självbiografi ”Unorthodox: the scandalous rejection of my hasidic roots”, som ligger till grund för serien. 

När Feldman i själva verket flyttar till Berlin först efter att ha skrivit sin bok flyr Esty raka vägen dit från sin chassidiska ursprungskontext i serien. Berlin blir hemmet som tar emot henne med öppna armar, och Esty tvingas omvärdera uppväxtmiljöns (man får säga ganska rättmätiga?) demonisering av Tyskland.

Den roll Berlin spelar i manusförfattarna Anna Wingers och Alexa Karolinskis liksom regissören Maria Schraders skildring är möjligen naivt tecknad, men knappast oskyldig – som i allt berättande innehåller också deras saga omedvetna, obearbetade spår som i det här fallet leder till en stundvis tvivelaktig gestaltning. 

Hur är det till exempel möjligt att låta Estys reningsbad, hennes befrielsedop, ske i Wannsee, en bit bort från den villa där nazisternas Endlösung fick sin slutliga organisering 1942 – i ”Unorthodox” en glittrande sjö, i vars välgörande vatten Esty nedstiger samtidigt som hon tar av sig huvudbonaden och blottar sin religiöst påbjudet rakade skalle? Scenen är enligt utsago ren fiktion från producenternas sida.

Esty tar in Wannsee i ”Unorthodox”.Foto: Anika Molnar/Netflix

Samma skalle får vi i en tidigare scen i New York se skalas fram under det långa vackra flickhåret Esty måste skiljas från då hon gifter sig med sin chassidiske make – och det är svårt att inte se kopplingen i bildspråket till vår kollektiva bildbank av rakade kvinnliga koncentrationslägerfångar. 

Vad betyder dessa bilder? I dokumentärklippen från bakom kulisserna till produktionen, också de strömningsbara på Netflix, finns möjligen några av svaren antydda, inte minst genom de pompösa överväganden man där kan ta del av som legat till grund för en del av manusarbetet och regin. 

Men även så förblir de märkliga, idealiserande, förenklande.       

 

Hanna Nordenhök är författare, kritiker på Expressens kultursida och doktor i litterär gestaltning. 2019 mottog hon Madeleine Gustafsson-priset för ”en litteraturkritik i ständig utveckling”.

Kan vi verkligen räkna virus som liv?

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin och författaren Aase Berg på videolänk om isoleringstillvaron, varför poesi inte ska läsas på en scen och om vad ett virus egentligen är för något.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Stefan Lindberg. Se det avsnittet nedan.