Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Nordenhök

Oförglömligt spel efter härdsmältan

Katarina Ewerlöf. Foto: Sören Vilks.
Peter Andersson. Foto: Sören Vilks.
Gunilla Röör. Foto: Sören Vilks.

Det sprakar om skådespelarna i ”Barnen”.

Hanna Nordenhök upplever några oförglömliga ögonblick på Teater Giljotin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. På en catwalkliknande gångbro mellan en nerfälld persienn mot en förgiftad sol och en dörr ut mot ett radioaktivt hav utspelar sig Stefan Metz uppsättning av Lucy Kirkwoods postapokalyptiska kammarspel ”Barnen” – som för att påminna om den sköra planka över existensens avgrund vi alla måste gå. 

Det börjar bokstavligen med en käftsmäll när Katarina Ewerlöfs Rose efter en nästan fyrtioårig bortavaro kommer på besök till sina gamla vänners ensliga kusthus, strax intill strålningsområdet runt det havererade kärnkraftverk där de en gång i tiden var kolleger och som nu likt ett brittiskt Fukushima fortsätter att kontaminera en irreparabel atmosfär. 

Vad vill egentligen Rose? Och har hon i själva verket varit här betydligt senare än vad hon påstår? Gunilla Röörs hustru i huset Hazel noterar den oväntat uppdykande väninnans misstänkt självklara sätt att röra sig i stugan, och snart bubblar och fräser väninnornas förflutna rivalitet om Hazels man Robin, spelad av Peter Andersson, i varje repliks undertext. 

En fröjd

Det ska sägas genast: denna treeniga ensembles skådespelarinsatser är en fröjd att ta del av – en fantastisk, liksom dallrande, närvaro, en exakthet i spelet som är imponerande. Den komiska udden i Kirkwoods text, som dock inte utesluter en stark poetisk nerv i bilderna, skapar ett utrymme för skådespelarna åt ett njutningsfullt spelsätt som det är svårt att inte älska. 

Blickarna Rose och Hazel utväxlar i inledningsscenen är så mättade med dubbeltydigheter att det sprakar som av kortsluten elektricitet. Det är i detta sätt att skikta och mätta texten ytterligare som Metz iscensättning lever. För det samtidiga problemet och tillgången med Kirkwoods text är att den är så förföriskt elaborerad, så polerad och ekonomisk och med ett perfekt gehör för scenens verkningsmedel. 

Framgång på Broadway

Det är inte svårt att förstå pjäsens framgång på Broadway, här finns en slående, beundransvärd hantverksskicklighet. Men så kan ju också den här typen av teaterstycken få en att längta efter någonting som brister och skevar, som får formen att rämna och gripa efter sin publik – vilket ensemblen i Metz regi, och på grund av sin egen gudabenådade skådespelarintelligens, delvis tillför den. 

Här finns många oförglömliga ögonblick. Som Anderssons melankoliska berättelse om de döda kor Robin systematiskt begraver med sina bara händer i den strålningsskadade jorden. Eller Ewerlöfs och Röörs förtvivlade omfamning, med sina många lager av sårbarhet och ursinne, bindning och avstånd. Ur ett slocknat hav stiger ljudet av kyrkklockor, ett dödens och livets samtidiga lockrop – och en uppfordran till handling i en redan ödelagd värld. 

 

Teater

Barnen

Av Lucy Kirkwood

Översättning Niclas Nilsson

Dramaturg Marc Matthiesen

Regi Stefan Metz

Scenografi Lars Östbergh

Kostym Moa Holma

Ljus Emily Lavebäck

Ljus Jonatan Eklund

Mask Maria Reis

Kulturhuset Stadsteatern/Teater Giljotin, Stockholm

Speltid 1.40 t.

 

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Asparna”. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!