Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Hanna Nordenhök

Feminismen är den sanna konstens största fiende

Keve Hjelm (1922-2004).Foto: ERICH STERING / DN
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG
Foto: PRESSBILD / CARLSSONS BOKFÖRLAG
Ola Holmgren.Foto: Fotograf Eva Wernlid / Fotograf Eva Wernlid

Den legendariske teatermannen Keve Hjelm var för många en symbol för mandom, mod och morske kulturmän.

Hanna Nordenhök ser ett porträtt som drivs av saknaden efter både en människa och hans tidevarv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är svårt att inte förvandlas till en självuppfyllande profetia när man läser Ola Holmgrens bok om vännen och teatermannen Keve Hjelm. Holmgrens bok drivs av ett sentiment som kräver lojalitet av sin läsare om man inte räknar med att falla innanför den genusideologiska och förflackade samtidsanda Holmgren gör till sin texts fientliga omgivning – och bränsle, ska sägas. 

Jag hyser med andra ord inga illusioner om att här bli förstådd som något annat än en representant för den ”ungdomskult som bland jordens alla länder har fått störst fäste i Sverige”, läs feminismen, som för Holmgren är den sanna konstens största fiende. En kult som i Holmgrens version starkt allierar sig med det samtida medielandskapet, präglat av sociala mediers intåg i offentligheten och där aktörer, med Hjelms ord, snarare vill synas än verka.

Ressentimenten till trots präglar likväl en ömsint undersökande nerv denna hyllning till en fantastisk skådespelare.

Det finns naturligtvis en begriplighet i detta att inte stå ut med den förlust av själ en sådan medial miljö kan frammana, liksom förlusten av affekthämning – i ansiktsbokens värld behöver vi paradoxalt nog inte förhålla oss till den andres ansikte, i Emmanuel Levinas etiska mening. Men den medieskeptiska otidsenligheten är hos Holmgren av ett ytterligt manligt snitt. Instängd i en ”global synlighetskultur” där Strindbergs dramer inte längre får nackhåren att resa sig på en tv-knarkande generation, försöker han minnas vad Keve Hjelm stod för. 

Ressentimenten till trots präglar likväl en ömsint undersökande nerv denna hyllning till en fantastisk skådespelare. Texten förs som en dialog med ett frånvarande du som ingen kunde vara likgiltig inför medan han levde, en människa som var ”så mycket i livet” och höll så mycket låda att omgivningen kunde hamna på undantag. ”Det är väl därför jag vänder mig till dig nu”, skriver Holmgren, ”när du inte längre kan ta ordet ifrån mig.” 

Tidvis under trycket av sin egen alkoholism, men med oförglömliga roller och regiprestationer bakom sig.

Så framträder porträttet av en visionär autodidakt som kunde fiska upp teatertexten ur sin egen kropp som en madeleinekaka. Tidvis under trycket av sin egen alkoholism, men med oförglömliga roller och regiprestationer bakom sig. Holmgren följer Hjelm genom explosiva gestaltningar av roller hos Strindberg, Moliére, Shakespeare och O'Neill, och avlyssnar i sina analyser samtidigt pjäsernas och människans undertexter. 

Hjelm tecknar han som en väderkvarnsfäktande Don Quijote, på kant med tiden och det konforma, och sig själv som hans självutnämnde sidekick Sancho Panza. Vapendragaren visar sig ha mycket att tacka sin besvärlige riddare för, inte minst hjälps han till kontakt med sitt eget känsloliv ”efter sterila akademiska studier och skilsmässan från ett feministiskt äktenskap” där han delar sin i boken anonymiserade fru Ebba Witt-Brattström med Grupp 8, och får sitt vardagsrum precis som hos Strindbergs Ryttmästare i Fadren invaderat och belägrat av kvinnor.

Vildmannen frigörs genom kampen mellan män

Det är alltid lika häpnadsväckande att läsa en bok som handlar så mycket om Kvinnan – begäret efter henne, misslyckandet att förföra henne, fångenskapen i hennes garn – där så få kvinnor omnämns. Några snygga tjejer i skolan i Sollefteå flimrar förbi, liksom namnlösa kvinnliga sällskap på teaterpremiärer, några motskådespelerskor och Hjelms hustru Ingrid, ett ”milt väsen” som brukade göra sig till vän med makens älskarinnor. 

Nej, vildmannen frigörs genom kampen mellan män, som Holmgren skriver i en passus om C G Jungs arketyper, och den verkliga konsten har manliga upphovsmän: de heter Stanislavskij eller Brecht, Ivar-Lo Johansson, Bo Widerberg, Robert Bly eller Vilhelm Moberg.

PROSA

OLA HOLMGREN

Möten med Keve Hjelm

Carlssons, 309 s. 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Asparna”.