Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Johansson

Månsson och Bjelkeruds spel får mig att gråta

Anna Bjelkerud, Claes Månsson och Fredrik Evers. Foto: OLA KJELBYE
Claes Månsson i rollen som James Tyrone. Foto: OLA KJELBYE
Hanna Johansson. Foto: Privat
Claes Månsson (James Tyrone) och Anna Bjelkerud (Mary Tyrone). Foto: Ola Kjelbye

I ”En lång dags färd mot natt” möter publiken en familj av missbrukare och medberoende.

Hanna Johanson känner det som om det inte är meningen att hon ska titta på.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Fem år innan Eugene O’Neill föddes köpte hans far, skådespelaren James O’Neill, pjäsrättigheterna till ”Greven av Monte Cristo”. Det blev en ekonomisk succé men rent konstnärligt var det en förlustaffär. Han kom att yttra sina repliker på slentrian, och sedan han tröttnat på pjäsen var han så förknippad med greven att rollen blev omöjlig att frigöra sig från. 

Samma öde har drabbat James Tyrone, skådespelarpatriarken i O’Neills klassiska familjedrama ”Lång dags färd mot natt”, men egentligen har alla, mamma Mary, sönerna Jim och Edmund, på ett eller annat sätt fastnat i sina roller. På Göteborgs stadsteater står en ensemble med rätt hög medelålder på scen, något som på ett lyckat sätt förstärker denna dystra känsla av att någonting är för sent, att maskerna har stelnat.

Egentligen har alla, mamma Mary, sönerna Jim och Edmund, på ett eller annat sätt fastnat i sina roller.

De vuxna sönerna, tuberkulossjuka Edmund och odugliga storebror Jim, spelas av Fredrik Evers och Eric Ericson som förvuxna barn insnärjda i sina egna och föräldrarnas trauman. Claes Månsson och Anna Bjelkerud som James och Mary är besatta av det förflutna, av särskilda händelser och vägskäl som hade kunnat staka ut en annan kurs för livet, om det bara inte vore för…

Månsson och Bjelkeruds spel mot varandra i första akten får mig att gråta. De är otroligt bra tillsammans, de balanserar det förbittrade parets ömhet och smärta med stor auktoritet. Tyronarna är en familj av missbrukare och medberoende som ömsom anklagar och tröstar, bedyrar sin kärlek och slungar ut sitt hat mot varandra – de säger med andra ord emot sig själva hela tiden, men de gör det med övertygelse. Detta gör föreställningen på Göteborgs stadsteater till en skakande och intensiv upplevelse, som om vi bevittnar någonting det inte var meningen att vi skulle se. 

Bedyrar sin kärlek och slungar ut sitt hat mot varandra.

Mot det medryckande skådespeleriet bryter en scenografi och kostym som känns lite vilsen, och emellanåt förtas något av dramats styrka när en sentimental musikslinga börjar spelas under särskilt laddade partier. Ett onödigt inslag. Vi förstår ju ändå. Livet är kort men timmarna är långa när whiskyflaskan sinar och mistluren dånar ångestfyllt i fjärran.

TEATER

Lång dags färd mot natt

Av Eugene O'Neill

Översättning Sven Barthel

Regi Emil Graffman

Dramaturg Lucas Svensson

Scenografi och kostym Julia Przedmojska 

Mask Kerstin Olsen 

Musik Fredrik Möller 

Ljus Tobias Hagström-Ståhl 

Ljud Tommy Carlsson 

I rollerna: Anna Bjelkerud, Claes Månsson, Eric Ericson, Fredrik Evers, Josefin Ljungman. 

Göteborgs stadsteater

Speltid 3.30 t.

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.