Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Johansson

Här anses Sverige vara fullt av manshatare

Lina Wolff. Foto: GUSTAV BERGMAN / BONNIERS
Foto: BONNIERS
Hanna Johansson. Foto: Privat

Lina Wolff slog igenom stort med ”De polyglotta älskarna” som fick Augustpriset.

Hanna Johansson känner igen både motiv och berättarglädje i den nya romanen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vad är på riktigt och vad är en dröm? I Lina Wolffs nya roman ”Köttets tid” är gränsen inte helt tydlig. Här finns burleska ingredienser så det räcker och blir över: fingrar som huggs av, gråzonsmoraliska assisterade självmord, organstöld och en ond nunna. I centrum av allt en mystisk nätshow utsänd från en källare i Madrid.

Köttets tid är namnet för denna show, en blandning av terapiprogram och gladiatorspel. Romanens berättare, en svensk skribent på resestipendium i Madrid, dras in i intriger och förvecklingar efter att ha träffat en man som fallit offer för showens ibland dubiösa metoder. Han har varit otrogen mot sin fru och rättvisa ska skipas, öga för öga, ånger räcker inte långt.

Hejdlös berättarglädje

Kampen mellan könen är med andra ord ett tema som återkommer från Wolffs senaste roman ”De polyglotta älskarna”. Första gången skribenten träffar den otrogne mannen, och berättar att hon kommer från Sverige, säger han: landet ni kommer från verkar vara fullt av manshatare. Hon svarar realistiskt nog att hon inte har lust att diskutera den saken utan bara har gått ut för att dricka ett glas vin. Snart får hon annat att tänka på: mannen hävdar att han är jagad av en grupp män som med den nämnda nunnan i spetsen försöker stjäla hans hjärta, alltså bokstavligen.

Kan det verkligen stämma? Hon vet inte, och jag vet inte heller. Kanske är han galen, kanske är hon galen, kanske spelar det ingen roll. En sten är hursomhelst satt i rullning och ett svindlande händelseförlopp vecklar ut sig i Wolffs helt egna, ostoppbara språkdräkt, full av berättarglädje.

Alla gör fel

Starkast lyser den när berättarrösten halvvägs in övertas av nunnan Sor Lucia, som kanske trots allt inte är så ond. Hon berättar om sitt liv i en serie brev till den svenska skribenten som vid det här laget har hamnat i spanskt häkte. Det är en våldsam uppväxtskildring, en skröna komplett med fascister och mordiska suggor som snart ska lägga i dagen hur allting hänger ihop.

Lina Wolff tilldelas Augustpriset 2016.

Mot den färgstarka fonden avtecknar sig en känsligare berättelse om kärlek och relationer, mer lågintensiva och komplexa könskamper. Gestalterna i ”Köttets tid” tampas med problem som förlåtelse och tillit, beroendeställningar och svartsjuka, åtrå och lojalitet. Alla gör de fel på sitt eget unika sätt. De är ju bara mänskliga.

Det är värmen

Ibland tar Wolffs medryckande påhittighet överhanden på bekostnad av särpräglade röster. ”Köttets tid” innehåller en mångfald av sådana, men alla låter ungefär likadant – något som visserligen förstärker känslan av att allting, alla osannolika vändningar, äger rum i en enda människas undermedvetna. ”Saker förskjuts, det är värmen”, tänker den svenska skribenten morgonen efter att hon träffat den otrogne mannen, efter att ha drömt långa, osammanhängande drömmar hela natten.

Kanske är allt som händer sedan bara en hallucination orsakad av madridskt värmeslag. Men vilken hallucination sen. 

ROMAN

LINA WOLFF

Köttets tid

Albert Bonniers förlag, 266 s.

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.