Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Johansson

Gärna en fylla på flatbaren – men först en rejäl stek

Foto: MODERNISTA
Eileen Myles. Foto: SHAE DETAR / MODERNISTA
Hanna Johannsson. Foto: Privat

Med ”Chelsea girls” förnyade Eileen Miles den självbiografiska genren och gjorde konst av sitt liv.

Hanna Johansson har läst en modern klassiker som nu finns i svensk översättning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Dessa urbana obetydligheter – jag tyckte om dem så mycket”, skriver Eileen Myles i ”Chelsea Girls”, den avslutande berättelsen i boken med samma namn. Det är en iakttagelse mitt i en ögonblicksbild, en cigg på väg från en bar till en annan. Urbana obetydligheter är doften av bröd från Carmine Street och de små regnbågarna som bildas i rännstenen när olja blandas med regn.

Jag kommer att tänka på ett par rader ur en av Eileen Myles dikter, ”I’m moved”. Hen skriver:

Why is light

so damn emotional 

if its just 

a burning star

Jag tänker att de två sakerna hör ihop, ljus, stjärnfall, solnedgångar, och urbana obetydligheter, jag känner samma sak inför dem, jag blir lika hänförd varje gång. Det finns en särskild lukt: fimpar, avgas, nybakt bröd, sopor. Jag har sett tusen solnedgångar, jag har känt den lukten tusen gånger, nybakt bröd och fimp på samma gång, fastän jag har känt den tusen gånger förut blir jag helt vild. Det är en stadslukt, den finns ingen annanstans. Den är underbar.

En röd tråd, oavsett om vi är i Arlington eller i New York, är fylla.

”Chelsea Girls” kom ut 1994 och är en löst, icke-kronologiskt sammansatt bok av berättelser som huvudsakligen tar avstamp antingen i Arlington, Massachusetts på femtio- och sextiotalet, platsen för Eileen Myles barndom, eller i New York på 70- och 80-talet, platsen för Eileen Myles ungdom. 

Jag googlar bilder av Arlington och förstår varför någon som kommer därifrån skulle längta till New York; det ser ut som en stad i The Sims. Fula hus. Obehagligt platt, som alla småstäder i USA: på en bild från ortens centrum ser man himlen alldeles för långt bort, där finns ingenstans att gömma sig.

En röd tråd, oavsett om vi är i Arlington eller i New York, är fylla. Familjevännerna Ed Martin och Nora Donellan, i den rysliga och sorgliga berättelsen ”Alla gick och spelade kort hos Eddie och Nonie”, som hittas döda i sin lägenhet. Eddie får en hjärtattack, Nonie sitter i soffan för full för att resa sig och dör två dagar senare av undernäring, med helgbeställningen – en Hiram Walker eller en Old Thompson, whisky är det hursomhelst – orörd på köksbänken. 

I ”Mitt par” längtar Eileen efter kött.

Pappan som också dör av sin alkoholism, man ropar ut det i skolhögtalaren: ”Vi ber för Terrences, Eileen och Bridget Myles far. Han dog i torsdags.” Eileen Myles skriver: ”Sedan jag var liten hade jag alltid stått i det bländande skenet från min fars blick, även när han inte var full. När han dog började jag betrakta mig själv hela tiden, av rädsla för att bli slungad in i mörkret.”

”Chelsea Girls” berättarjag rör sig ofta till fots, och på så vis påminner boken om en flanörroman, fast rörelsen är aldrig planlös, snarare präglas berättelserna av en oupphörlig jakt på någonting. Blå tabletter från doktor Beagle i Queens, öl, frallor och apelsinjuice, cigaretter. 

I ”Mitt par” längtar Eileen efter kött: ”Folk kunde bjuda mig på drinkar, droger till och med köpa cigaretter åt mig, men ingen såg till att jag fick mat. Och jag ville inte fråga.” Den bokstavliga hungern leder till en stormig kärleksrelation med ett gift par som är kända i bekantskapskretsen för att bjuda på middag. 

Tre flatbarer i en enda stadsdel, tänker jag, jävlar, då är man verkligen rik.

Sådär rullar det på: man letar efter en sak och hittar något annat, hamnar på villovägar och sidospår, något som också reflekteras i det pratiga språket. Att läsa Eileen Myles påminner ofta om att lyssna på någon. 

Här är kanske ett bra ställe att säga något om poeten Helena Erikssons översättning, som ibland lägger sig så nära engelskan att den känns slarvig – ”hoppa rumpan av dig” är ett uttryck som används här men som jag aldrig har hört någon säga på svenska – och ofta får författaren att låta förvånande ålderdomlig. Men jag överlever. Pratigheten, det otvungna svingandet mellan ämnen och intryck, är hursomhelst bibehållet.

1979 dricker Eileen öl fast hon borde dricka vodka, sedan champagne i ett rum på Chelsea Hotel tillsammans med en katolsk servitris, det är ur samma berättelse som den med de urbana obetydligheterna, det är där de hamnar till sist. ”Sommaren då det fanns tre flatbarer i West Village”, läser jag. ”Vi var rika.” Tre flatbarer i en enda stadsdel, tänker jag, jävlar, då är man verkligen rik, tre ospecificerade gaybarer i samma stad är någonting otroligt. 

Jag är ledsen för att det finns en flatbar mindre i Stockholm numera, jag är ledsen för att det inte kommer att lukta lika mycket cigg, det är larvigt, men vad fan, doften av nybakt bröd är ingenting utan fimp. De balanserar varandra på ett så oerhört delikat sätt, som solen och horisonten. 

ROMAN

Chelsea Girls

Eileen Myles

Översättning: Helena Eriksson

Modernista, 288 s.

Hanna Johansson är medarbetare på Expressen.