Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Johansson

Full färg framåt mot ettriga sjömansrumpor

Foto: ©PER MYREHED
Gösta Adrian-Nilsson. Foto: SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Foto: ©PER MYREHED

För hundra år sedan erbjöd storstaden en unik möjlighet att under ytan leva som homosexuell. 

Hanna Johansson ser Gösta Adrian-Nilssons färgstarka matroser på ny utställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det har gått drygt hundra år sedan ”Sjömanskompositioner”, Gösta Adrian-Nilssons utställning med modernistiska matrosmotiv, presenterades för stockholmspubliken i januari 1918. På Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm utgör denna omskrivna utställning basen för ”Sjömanskompositioner – färgens dramatik och stadens dynamik”, tematiskt avgränsad till konstnärens sjömans- och stadsskildringar från 1910- och 20-talen.

Det var under den här perioden som GAN hamnade i Berlin, senare i Stockholm, en tid som han senare beskrev med orden: ”Under svälten i Berlin började mitt liv.” Han försörjde sig som skribent innan han blev konstnär, och i tidningen Arbetet publicerade han hösten 1914 två artiklar med rubriken ”Om ny konst”, där han tecknade en bild av en ny framväxande konstnärstyp. En som inte bär ”slokhattar eller fladdrande kappor”, en som är osentimental och upptagen av ljus, kraft och rörelse. Snabba bilar, flygplan, stål och väldiga broar.

Hårda axlar och runda rumpor som hjul.

Texterna ser ut som ett manifest för det egna konstnärskapet, starkt präglat av den italienska futurismen. Men någon renodlad futurist var ändå inte GAN – han hämtade influenser från symbolismen, expressionismen och kubismen, som sammansmälte till något helt eget i hans färgsprakande, homoerotiska måleri.

I många av matrosmålningarna på Sven-Harrys liknar också männen maskiner. De är kantiga med hårda axlar och runda rumpor som hjul, nästan alltid avbildade i rörelse. I ”Söndagspromenad” från 1917 går tre matroser på rad – eller en matros, tredubblad som på en filmspole – med en cigg i mungipan, rosiga kinder, mössan i ögonen, axlarna bakåt och skrevet framåt som i en egyptisk relief eller en Bob Fosse-koreografi. Det är så att man kan höra stadsljuden och trädens sus i färgerna, känna solskenet på huden.

De två sakerna, staden och erotiken, hänger ju ihop.

Fascinationen för det kraftfulla, hårdheten i en järnvägsbro eller gluteus maximus, rymmer hos GAN också exakt det där, den sinnliga upplevelsen av att vara människa i en stad. På Sven-Harrys övervåning visas hans stadsskildringar från främst Stockholm men också Halmstad, Lund, Paris och Göteborg. 

”II eld 629”, av GAN. Foto: ©PER MYREHED

Det är inga monumentala stadsbilder. Istället imiterar de själva upplevelsen av myller, det ofta kalejdoskopiska intrycket. Erotiken som genomsyrar GAN:s produktion ligger minst lika mycket där som i skildringarna av välbyggda sjömän.

De två sakerna, staden och erotiken, hänger ju ihop – i städerna fanns förutsättningarna för att leva som homosexuell, olaglig men under larmet och anonymitetens beskydd. Utställningens curator Pedro Westerdahl gör den kopplingen snyggt och utan att skriva på näsan, men den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa Patrik Steorns och Gösta Söderströms texter i katalogen. I konstmuseets salar hänger jag mig i stället helt åt bildprakten.

KONST

GAN

Sjömanskompositioner – färgens dramatik och stadens dynamik

Sven-Harrys konstmuseum

Till 29 september

Hanna Johansson är medarbetare på Expressen.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Anders Olsson intervjuas av Jens Liljestrand.