Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hanna Johansson

Därför måste kärleken till Big vara omöjlig

”And just like that” fortsätter där ”Sex and the city” slutade.
Foto: HBO / WarnerMedia
Sarah Jessica Parker.
Foto: HBO Max / WarnerMedia
Hanna Johansson
Foto: HENRIK JANSSON

Uppföljaren ”And just like that” börjar mer än femton år efter slutet av ”Sex and the city”.

Hanna Johansson slås av hur Big är som en hägring, ju närmre honom man kommer desto mer löses han upp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vad gör man åt ett problem som Big? Jag ställde mig den frågan när jag såg ”And just like that”, uppföljaren till ”Sex and the city”, som fick premiär med dubbelavsnitt den 9 december.

Under de sex säsonger som ”Sex and the city” gick på tv var Big kanske det närmaste man kom en antagonist, i princip utstyrd som en Bondskurk med privat chaufför, kostym och korpsvart hår. Han och Carrie hade i två omgångar en ytterst dysfunktionell relation, sedan en otrohetsaffär, till sist ett slags erotiskt laddad vänskap. Hennes vänner tyckte inte om honom. Ibland undrade man om hon gjorde det själv. Han var hursomhelst inte där för att bli ”omtyckt”; han var ett slags fantom av projektioner och drömmar, den stora, omöjliga kärleken som man inte kan glömma men inte heller leva med.

Svårare att tycka om, men kanske också mer intressant.

I finalavsnittet av ”Sex and the city” verkade Carrie ha förlikat sig med detta. Hon hade flyttat till Paris med sin ryske konstnärspojkvän Aleksandr. Hon saknade sina vänner och kunde inte franska. Hon kände sig ensam. Och i grevens minut dök Big upp, som i en saga, för att deklarera sin kärlek till henne, en gest som fungerade som ett slags avlatsbrev för åren som föregått den. Hon återvände med honom till New York. Vi skulle förstå detta som ett lyckligt slut.

Sarah Jessica Parker i rollen som Carrie Bradshaw i ”Sex and the city”.
Foto: RODRIGUEZ / STELLA PICTURES RODRIGUEZ
Samantha, Miranda, Charlotte och Carrie i ”Sex and the city”.
Foto: - - / TV 3

2013 undrade Emily Nussbaum, i förmodligen den bästa text som någonsin skrivits om ”Sex and the city”, hur serien hade upplevts utan den där finalen där Big och Carrie får varandra. Det finns, skriver hon, något fult, sorgligt och realistiskt med tanken på att Carrie skulle välja att leva sitt liv med Aleksandr. En man hon inte älskar, men som möjliggör ett visst slags tillvaro. Trygg, glamorös, behaglig. Också ensam. Det vore en trovärdig slutpunkt för den utveckling Carrie genomgick under seriens sex år, från neurotisk men frigjord och varm till att bli allt mer ängslig, självupptagen och ytlig. Svårare att tycka om, men kanske också mer intressant. 

Det hela är attraktivt och tomt, en tonårings idé om att vara vuxen och heterosexuell.

Kvinnorna i ”Sex and the city” tampades alltid med närhet och sårbarhet, och medan de tre väninnorna Charlotte, Samantha och Miranda kunde sägas ha ”övervunnit” sina problem i slutet av den sjätte säsongen, förändrats radikalt och för det mesta till det bättre, förhöll det sig annorlunda med berättaren och (anti)hjältinnan Carrie. Alla andra hade vid seriens början en avgörande idé eller dröm som de med tiden blev tvungna att omförhandla eller ge upp. Inte Carrie. Hennes dröm om kärlek som är som i sagorna uppfylldes i seriens sista minuter av samma person som så många gånger förr hade förhindrat den.

Foto: HBO Max / WarnerMedia

”And just like that” börjar mer än femton år efter slutet. När jag såg serien slog det mig att Big, på ett sätt som man skulle kunna tänka är kongenialt med hur han skildrades i serien, verkligen är som en hägring: ju närmre honom man kommer desto mer löses han upp, tills han till slut inte längre finns. 

Det verkar omöjligt för seriens skapare att föreställa sig honom som en riktig människa, att föreställa sig hur en djup och långvarig kärleksrelation skulle kunna se ut mellan honom och Carrie. I det första avsnittet spelar de upp ett slags koreografi, en version av en scen som redan utspelat sig flera gånger förut, den i princip enda tillgängliga bilden av hur deras liv tillsammans kan se ut: Carrie kommer hem. Big öppnar en flaska vin. Han lagar mat. Sedan retas de med varandra. Det hela är attraktivt och tomt, en tonårings idé om att vara vuxen och heterosexuell.

Sarah Jessica Parker och Willie Garson som spelade Stanford i tv-serien.
Foto: STELLA PICTURES PACIFIC COAST NEWS
Ur ”And just like that”.
Foto: HBO / WarnerMedia

På många sätt ligger skildringen av deras kärleksrelation som ytlig helt i linje med seriens övergripande sensmoral: om att vänskap är den djupaste, eviga kärleken, medan den romantiska kärleken tar slut. En undertitel till ”And just like that” lyder ”Life might be full of surprises, but friendship is forever.” En lögn, vet alla som ser serien: den utspelar sig mot fond av en verklig, lite gåtfull konflikt mellan Kim Cattrall, som spelade Samantha, och Sarah Jessica Parker, som spelar Carrie och är exekutiv producent. Kim Cattrall valde att inte delta i uppföljaren och har flera gånger givit sin välsignelse till seriens manusförfattare att döda hennes karaktär.

I stället löses problemet Samantha med att ”döda hennes karaktär” i bildlig bemärkelse. Hon framställs, på ett sätt som känns gränslöst och manipulativt, som den kategoriskt orimliga i konflikten. Men en mer intressant problematisering av seriens idé om evig vänskap äger rum i en scen i det tredje avsnittet, mellan Charlotte och Stanford, Carries bögbästis vars enorma engagemang och intresse för hennes värld och känslor, får jag intrycket av, aldrig har varit helt ömsesidigt. Han tar ett djupt andetag och säger: ”Det här har pågått i flera år nu, så jag kommer bara säga det: du tycker inte att jag tillhör den innersta kretsen.”

Det är det svåra med självupptagna människor som blir ihop; som man frågar får man svar.

Det är första gången relationens ojämlikhet adresseras explicit. Repliken är så tung. Sorgligt nog dog Willie Garson, skådespelaren som spelade Stanford, under inspelningen av serien, vilket antagligen gör möjligheten att utforska och nyansera just den relationen begränsad. Men i botten av hans replik finns en fråga som skulle kunna gälla för alla relationer i ”Sex and the city” och ”And just like that”: kan kärlek finnas utan villkor?

Vid ett tillfälle i serien hittar Carrie i Bigs plånbok ett fotografi av en hund som hon aldrig hört talas om, och begrundar hur lite hon egentligen vetat om sin man, om sin stora kärlek. Det finns något hjärtskärande i att denna insikt följer på en så förhållandevis banal upptäckt. Ingen stor livslögn, inget som aktivt undanhållits henne. Bara en detalj som synliggör att de aldrig har pratat ordentligt och förälskat med varandra: hade du husdjur när du var liten, vad hette det, visa mig en bild! Det är det svåra med självupptagna människor som blir ihop; som man frågar får man svar.

Foto: HBO / WarnerMedia

Så vad gör man åt ett problem som Big? Man dödar honom, förslagsvis redan i det första avsnittet. Scenen med fotografiet äger rum efter detta, och stryker bara under det som blir uppenbart redan vid hans begravningsceremoni i ett white cube-galleri och med minnestal som är så bisarrt generella att de kunde varit skrivna av en AI: de här personerna kände aldrig varandra.

Det bjuder in till en läsning av ”And just like that”, och av ”Sex and the city”, som ger Nussbaum rätt. Carrie fick det fula slutet, bara med Big i stället för Aleksandr. Den där stora kärleken, den kvartssekellånga besattheten, som alltid präglades av otrygghet och svek, kunde aldrig blomstra på riktigt utan som bäst vara angenäm men ytlig. Det är sorgligt. Och faktiskt, i ett tv-universum där numera väldigt lite annat är det, realistiskt.


Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 



”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.