Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Johansson

Att åka på semester ska vara som att resa i tiden

Turister besöker kolonnerna i Persefonis, Iran. Foto: VAHID SALEMI / AP
”En livslång kärlek”, Bengt Söderbergh (1977) Foto: Norstedt

Resor med tåg och båt lyfts fram som alternativ till flygturismen. Men varför reser vi överhuvudtaget?

Hanna Johansson skriver om turistens omöjliga begär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I Bengt Söderberghs roman ”En livslång kärlek” från 1977 – skriven som ett slags biografi över den fiktive stumfilmslegenden Pierre André – skildras hur Pierre som tonåring reser i den persiske poeten Rumis fotspår tillsammans med sin betydligt äldre far.

Resan är kulmen på faderns femtioåriga upptagenhet vid poeten. Han har lärt sig nypersiska för att kunna läsa dikterna i original, arabiska för att kunna läsa kommentarerna och den religionshistoriska bakgrunden. Han har studerat kartorna, skogarna kring Kaspiska havet, saltöknarna, oaserna, kolonnerna i Persepolis. Hela livet har han väntat på ögonblicket då han kan säga till en annan människa: Vi reser. Följ med mig!

Det låter så underbart. Inte själva resan så mycket som förberedelserna inför den, den extatiska förväntan inför att äntligen få se platser man dittills bara har kunnat föreställa sig i fantasin.

Turismens påverkan

Vad är det för begär man ger akt på när man reser? För Pierres far är svaret självklart. Själv är jag osäker. Det senaste året har jag rest utomlands för att bevaka en biennal, för att fira en födelsedag, för att delta i en konferens, för att koppla av – allt det här är orsaker, ingen besvarar egentligen frågan.

Färdmedlen varierade. Ändå innehöll varje resa samma töcken av logistik som efteråt får den att framstå som en dröm och som, medan den pågår, fyller en med en märklig saknad efter den plats man fortfarande befinner sig på.

Att resa med tåg eller båt – gärna till någon destination höljd i en aura av klassisk bildning - har börjat föras fram som ett positivt ideal i motsats till den förkastliga flygturismen. Men som Hynek Pallas konstaterar i Göteborgs-Posten (10/7) spelar det ingen roll för invånarna i turistansatta städer som Barcelona, Palma eller Prag hur resenärerna tar sig dit. Turismens påverkan är inte begränsad till atmosfären. Dess problem, misstänker jag, är dessutom av existentiell natur.

Skotten i Sarajevo

Redan Proust gnäller på hotellets gäster i ”I skuggan av unga flickor i blom”, när den normandiska badorten Balbec inte motsvarar hans drömmars dramatiska landskap. Den attityden tycks inte ha förändrats nämnvärt under de senaste hundra åren. ”Orört” och ”avskilt” är positiva omdömen; det högsta betyg en turistdestination kan få är att det inte är så många andra turister där. Att åka på semester ska vara som att resa i tiden.

I det ljuset blir också tågromantiken logisk. Men att åka tåg 2019 är inte samma sak som att åka tåg 1919, om möjligt ännu mindre samma sak som föreställningen om att åka tåg 1919. Begäret är någonting omöjligt: att lämna verkligheten.

I ”En livslång kärlek” hinner fadern aldrig fram till resans mål. I Bagdad nås han av nyheten om skotten i Sarajevo, de återvänder hem, och två år senare dör han utan att ha förverkligat sin dröm. Men den kunde ju aldrig vara något annat än en dröm – det var till medeltiden han ville resa, inte till en fysisk plats. Och frågan är om det någonsin hade kunnat överträffa den känsla som drabbade honom flera decennier tidigare, på ett antikvariat, när han för första gången läste Rumi.

 

LÄS MER: Anna Hellgren - Att sluta flyga räcker inte för att rädda klimatet 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.