Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hanna Höglund

Barnet som subjekt? Inte under 1900-talet

Peters stol" från 1944, av världens stolguru, dansken Hans J. Wegner
Norska arkitektfirman Helen & Hards lekplats, "Geopark".
Isländska Vík Prjónsdóttirs "The Baby Seal" från 2006.
Danske Kay Bojesen (1886-1958) med sin berömda apa från 1951 – en av de leksaker som nu är designobjekt, i Candalorums stora utställning "Barnets århundrade".
Ellen Key med en okänd gosse i trädgården på sitt gods Strand, någon gång mellan 1911 och 1916; såväl fotografens som gossens namn är okända.

Barnet som subjekt? Nej, inte under 1900-talet - trots att Ellen Key utropade det till "barnets århundrade".

Hanna Höglund djupdyker i Vandalorums designutställning, och hör sitt inre barn skratta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De flesta har vägarna förbi konsthallen Vandalorum, ett stenkast från E4 i höjd med Värnamo. Många utan att tänka på det. Men i sommar får man inte missa dess nordiska designutställning "Barnets århundrade".

Det här är nämligen en riktigt bra och ifrågasättande utställning - delvis för barn, men lika mycket för tänkande föräldrar och alla som varit barn någon gång under 1900-talet. Alltså de flesta.

Klassiska leksaker och barnmöbler i montrar samsas med arkivfilm, parkleksdesign, reklam och samhällskampanjer riktade till barn och deras föräldrar under det senaste seklet.

I eget rum visas upp samtida, nytänkande landskapsarkitektur såväl som möbler och prylar för funktionshindrade barn. Här finns också ett hands-on-rum där man får leka med och peta på allt, liksom en lekplats som norska arkitektkontoret Helen & Hard skapat tillsammans med skolklasser från Värnamo, baserad på spillmaterial från den lokala industrin.

Mycket är en ren njutning för ögat och en lektion i formspråkets möjligheter.

Men den största och lite skrämmande behållningen är insikten i hur hög grad samhället velat forma sina unga medborgare till "rättänkande" vuxna, genom just arkitektur och design. Sällan går samhällsstrukturer i dagen som när man studerar barnkultur. Och Vandalorum-utställningen pekar på detta, gång på gång.

Här diskuteras Ellen Keys lansering år 1900 av begreppet "Barnets århundrade", 20-talets ekonomiska kris när barnen - och i förlängningen hela befolkningen - skulle lära sig hålla i pengar med Spara och Slösa i Lyckoslanten som rättesnöre (Spara är naturligtvis blond medan Slösa är mörkhårig), inställningen efter andra världskriget att med barn ska landet återuppbyggas, till nutida bankers fostran av barn till duktiga konsumenter med hjälp av speciella barn-betalkort.

Skrämmande är hur lite man faktiskt verkat tänka på barnet som subjekt - snarare har man velat dra nytta av den unga medborgarens egenskaper: kreativitet, nytänkande, fantasi. Bara för att sedan närmast girigt suga åt sig av detta! Bland annat genom att på 40-talet försöka stimulera ingenjörs- och arkitekttalanger bland ungarna - mest killar på den tiden - genom specialritade lekparker och leksaker i avskalad nordisk, funkisstil. Eller att genom en ny typ av organiserad parklek i Stockholm på 70-talet föra fram ett solidariskt ideal, den samspelande människan som - observera! - inte får vara alltför individuell.

Det är bara att konstatera att barnet sällan får vara sitt eget, bortom samhällsbyggets projektionsytor.

Och även om det är lätt att som vuxen dregla över bilder av fantastiska funkisskolor från mellankrigstiden i Danmark, ser barnen där mest ut som den hålögda klassen i Peter Tillbergs "Blir du lönsam, lille vän?" (1971-72, en målning av ett klassrum i Korsavadsskolan i Simrishamn), trots att det stärkande solljuset flödar in genom modernistiska fönsterpaneler.

Vad säger det förresten om vår tid, att barnet återigen - precis som på det tidiga 1900-talet - ska ut i naturen till varje pris "för att det är nyttigt"?

Hur lyckliga är ungarna i dagens Sverige på sina ur- och skur-utedagis? Eller är det ännu ett samhällsideal och en dröm om det "naturliga barnet" som pådyvlas dem?

Som sagt, åk till Vandalorum och fundera. Här lämnas fler frågor än svar.

Och mitt eget inre barn skrattar högt över denna upprättelse.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!