Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Handke om Nobelpriset: ”Det är ingen glädje”

Hör första intervjun med Peter Handke efter tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur – Kristofer Sandberg träffade författaren i Paris i oktober.
Peter Handke.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Malte Herwig.Foto: Giorgio Castielli / Giorgio Castielli

På tisdag tilldelas han 2019 års Nobelpris i litteratur, men under hösten har kritiken mot Peter Handke varit intensiv. 

I en exklusiv intervju för Expressens kultursida träffar Malte Herwig, som skrivit Handkes biografi, författaren i hans hem. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. ”Tänker du behålla fracken, förresten?” frågar jag Peter Handke när vi träffas i Paris. ”Nej, för Guds skull, då skulle jag ju kunna lägga mig direkt i kistan med den på.” Nyheten från Stockholm är bara några veckor gammal, debatten redan i full gång, och pristagaren väntar ännu på att få veta hur det känns att inte bara tilldelas, utan även bära världens viktigaste litteraturpris.

Det har funnits författare som förbannat Nobelpriset efter att ha fått det. Andra lyckades aldrig skriva något av betydelse efteråt och tystnade. För Handke innebär det ett tillstånd av snabbt skiftande känslor. ”Glädje är det inte”, säger han eftertänksamt, ”det är ingen glädje”. Han funderar ett ögonblick och säger sedan: ”Det är ett slags frid, trots allt.”

Trots allt? Sedan flera veckor tillbaka står Handke i centrum för en rasande debatt. Det är bra och riktigt att tvista om Handkes ståndpunkter och verk. Men vid det här laget får man en känsla av att befinna sig i en gammal svartvit western från fyrtiotalet: på ena sidan hjältarna med vita hattar, på andra sidan skurkarna med svarta. Nyanserna, gråskalorna saknas. Uppenbarligen saknar många även tålamod att se differentierat och öppet på världen, i stället för att bara söka efter belägg för en redan fastlagd mening.

'Det var nära att jag drämde till honom.'

Det finns en skillnad mellan kritik och hets. Det senare vänder jag mig emot. Hets innebär att smäda en människa, att vilja göra henne alldeles omöjlig. Människan Peter Handke har under de senaste veckorna smädats med ord som ”skräp”, antisemit, böghatare, folkmordsapologet, diktatorsvän, fascist, högerextremist och kriminell (detta är bara ett litet urval).

Hur står man ut med det? Handke drar fram en av sina små anteckningsböcker ur rockfickan och visar mig en vers som han precis skrivit ned med grekiska bokstäver. Den kommer från Pindaros Olympiska oden, och lyder i översättning [här återges Ingvar Björkesons]: ”Jagat bort av renhjärtad glädje dör lidandet”. Kanske är 2500 år gamla verser inte så dåliga medel i tider av shitstorms på Twitter.

Vi sitter i Handkes hus i Chaville, en oansenlig förort till Paris. En jättelik häck omger det gamla jakthuset likt en vallgrav som skiljer den inre världen från den yttre. Jag har varit här då och då efter att jag skrev min biografi över Handke (”Meister der Dämmerung. Peter Handke. Eine Biographie”, 2012). Men sedan sist är det inte bara staplarna med böcker i varje vrå av huset som har växt. Det är mer som har förändrats. Handke har rustat upp och som för att avskräcka fäst ett halvdussin vildsvinständer på ytterdörren.

Peter Handke. Foto: KRISTOFER SANDBERG

Redan samma dag som tillkännagivandet ägde rum föll världspressen in i hans fridfulla ”Ingenmansbukt”. Sedan dess har journalister vallfärdat hit nästan dagligen, men inte alla besök slutar fredligt. Dagen före slängde han ut en österrikisk reporter när denne efter en timmes harmlöst frågande trots allt kom in på Serbien. Handke är fortfarande upprörd. Anser att hans gästvänlighet har missbrukats. Utan ett ord förde han bort mannen och smällde igen grinden. ”Det var nära att jag drämde till honom.”

Som Handkes biograf är jag bekant med hans medfödda vredesmod som han ärvt av sin morfar. Bruno Ganz, Hubert Burda och Peter Stephan Jungk – flera av hans närmaste vänner kunde berätta om raseriutbrott som de flera årtionden senare ännu bar med sig. En gång gav han en journalist från Frankfurter Allgemeine Zeitung stryk. En annan gång knuffade han omkull filosofen Jürgen Habermas eftersom han till Handkes förtret påstod sig inte känna till Beatleslåten ”Yellow submarine”.

Handke har genom året fått kritik för sina ställningstaganden för Serbien – hör författaren själv kommentera detta.

Jag är själv journalist och påminner Handke om att det hör till yrket att ställa även obekväma frågor (hur och med vilken framgång är dock en fråga om ens färdighet). Det hjälper honom inte att bli irriterad, förklarar jag. Handke tittar strängt på mig: ”Det där ordet tål jag inte, irriterad. Jag blir inte irriterad – jag blir rasande! Det är skillnad!” ”Men det medför bara att du skadar dig själv”, argumenterar jag. Handke är inte imponerad: ”Herregud, att skada sig lite är inte så illa. Jag är ju inte en ängel eller något sånt skit.”

'Kampen mot mig själv är den stora kampen'

Änglar har aldrig intresserat mig. Helgonlegender tycker jag är tråkiga och förljugna. Jag skulle aldrig skriva en biografi över ett helgon (med undantag för Augustinus, som hade problem med kyskhetsbudet). Berättelserna om syndare och vilsegångna är mer berikande, för av deras förseelser kan man lära sig något. Framför allt detta: Man kan aldrig helt och hållet lita på sig själv.

Det vet även Handke, och ofta nog förklarar han sig själv skyldig. Den skarpaste kritikern av Peter Handke är Peter Handke. ”Kampen mot mig själv är den stora kampen”, sa han en gång till mig och tillade att han hatar sina åsikter. Denna motsägelsefullhet är källan till hans stora verk. Därför tror jag inte heller på åtskillnaden mellan verk och författare, och i biografin beskrev jag båda två med alla sina toppar och dalar. Handke kan man bara ta sig an som helhet eller inte alls. Även Jugoslavientexterna är en del av hans livsverk, med alla villfarelser och insikter. Därför är de med rätta föremål för kritik.

Tittar man på listan över Nobelpristagare i litteratur de senaste 100 åren blir det tydligt att de författare som läses än i dag är just de som tilldelats priset för sin litterära kvalitet. Människorna bakom kan vi tåla eller ej. För övrigt håller jag med Elfriede Jelinek: Som konstnär har Handke förtjänat Nobelpriset tio gånger om. Han kommer att bli kvar.

 

Av Malte Herwig

Malte Herwig är författare, kritiker och journalist. Han har skrivit ”Meister der Dämmerung”, en biografi över Peter Handke. 

Översättning från tyskan av Jesper Festin.

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?