Handens väg

MEDITATIVT. Hilma af Klints "Altarbild nr 1". Bilden är beskuren.
Foto: Albin Dahlström

Med en ockult föreställningsvärld lämnade Hilma af Klint det figurativa måleriet.

Peter Cornell drabbas av lätt klaustrofobi av denna abstrakta andlighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är ett märkvärdigt livsverk och en fantastisk historia. På den banbrytande utställningen "The spiritual in art" lanserades 1986 den helt okända Hilma af Klint som en av den abstrakta konstens pionjärer, vid sidan av the founding fathers Kandinsky, Mondrian, Malevitj och Kupka. Hennes verk hade då legat förseglat i fyrtio år. Och när svallvågorna efter den sensationella upptäckten nu har lagt sig, kan vi i Moderna Museets imponerande presentation göra oss en bild av både storheten och vissa knaggligheter i hennes måleri.

Hilma af Klints utveckling är ett skolexempel på hur konstnärerna i början av 1900-talet kunde ta det oerhörda steget från figuration till abstraktion. De vågade det med hjälp av en ockult föreställningsvärld som förmedlades genom den då, särskilt bland intellek-tuella och konstnärer, blomstrande teosofiska rörelsen som leddes av kraftfulla kvinnor som  H P Blavatsky  och  Annie Besant .

Den abstrakta konstens pionjärer var alla under någon period engagerade i teosofin, som påstod att världens sanna struktur var andlig, inte materiell. Realismen var materialismens språk och konstens avantgarde ville med sin konstnärliga intuition i stället framkalla den andliga världen i ett abstrakt måleri. Ja, Kandinskys manifest "Om det andliga i konsten"från 1911 är just en stridsskrift mot materialismen.

Men ingen av dem var egentligen först. Redan Leadbeaters och Besants "Thought forms" från 1901 hade innehållit en samling färgrika, rent abstrakta målningar som föreställde utsöndringar från astralkroppar. En abstrakt emblematik hittar man också i gamla kabbalistiska illustrationer och frimurarnas bildvärld - men de tillhörde aldrig konstvärlden.

Handen med pennan fick löpa vart den ville. Hilma af Klint och några väninnor från Konstakademien samlades i en spiritistisk grupp och överlät ansvaret till andarna när de tecknade automatiskt under spiritistiska seanser: Andarna ledde dem bort från realismen.

Allt är vidöppet i dessa experiment och Hilma af Klints automatiska teckningar och målningar har en primitiv kraft och rörlighet som kan påminna om teckningar av Louise Bourgeois. Geometrin ringlar sig fram i växt- ornament, livmoderformer. Metoden är pålitlig för den som vill börja om: Surrealisterna använde sig av automatisk och spiritistisk teckning och, långt tidigare, också Victor Hugo - det var en populär sysselsättning som ofta gick hand i hand med teosofin.

Hilma af Klints visuella fantasi är obegränsad, häpnadsväckande. Hon är en systematiker som gärna arbetar i långa serier, vägledd av en namngiven ande. Ibland är det bråttom, färgen stryks upp, fyller i, slocknar och tappar sin sinnliga lyster. Hon lyckas bättre i små format som i den minimalistiska serien om olika religioners ståndpunkter.

Ibland blir det helt enkelt för mycket, de pompösa altarmålningarna i ett mörklagt sanktuarium ger åtminstone mig new age-klaustrofobi. Till skillnad från de andra pionjärerna ställde hon sin konst i teosofins och antroposofins tjänst. Uppdraget att åskådliggöra andens världsförklaring gör en del av hennes bilder till ockulta, pedagogiska planscher snarare än måleri i sin egen rätt och rent måleriskt tål de då inte att jämföras med Mondrian,  Barnett Newman  eller  Agnes Martin .

Men när hon tar ledigt från systembygget och arbetar i mindre format och i öppen dialog med akvarellfärgens egen vilja: Då förtätar sig hennes måleri som i en serie både intima och sällsynt intensiva akvareller från början av 1920-talet. Den röda färgen glöder i dessa meditationer över olika träds och växters andliga väsen.

fakta

KONST

HILMA AF KLINT | Abstrakt pionjär | Moderna museet, Stockholm | Till 26/5