Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Händelse med hen

Den radikala potentialen. Eli Levén som gränsöverskridare i bioaktuella Pojktanten.

Bara chokladbollen väcker så starka reaktioner som nyordet hen. Johan Hilton ifrågasätter skräcken över ett breddat pronomen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag jobbade på Sveriges radio fanns det framför allt ett ord som fick människor att mejla som galningar.

Ordet var "chokladboll". I princip varje gång det nämndes i programmet tjongade det till i mejlboxen. Jämt samma meddelande: "Det heter faktiskt negerboll."

Jämlikhetsivrande språkliga förändringar får så gott som alltid äktsvenska vikingar att börja bröla om politiskt korrekta påbud uppifrån. "Chokladboll" är bara ett exempel. "Hen" är ett annat.

Man kan fundera över det här mot bakgrund av veckans diskussion om DN-rekommendationen om att i nyhetstext iaktta försiktighet med det sistnämnda ordet. Inte för att DN skulle ha fattat ett orimligt beslut - nyhetstext är nyhetstext och ska naturligtvis i görligaste mån undvika det som kan visa sig vara dagspolitiska modeord.

Utan för att det just är "hen" som får läsarna att explodera när så många andra medieord också är politiskt färgade. (Ett axplock som mer eller mindre dagligen används i svenska medier: utanförskap, skattetryck, invandringskritisk, snippa.)

Enligt Dagens Media (10/9) motiverar DN:s redaktionschef Åsa Tillberg hen-rekommendationen med att ordet kan uppfattas som "ett queerpolitiskt ställningstagande".


Chokladboll
Foto: Foto: Rolf Hanning

Och det finns fog för Tillbergs farhåga. "Hen" skimrar i regnbågsfärger. Fram till nyligen användes det i första hand av människor som inte identifierar sig med samhällets binära könsuppdelning i man och kvinna. Genom ordet, sannolikt inspirerat av den könsneutrala finskans "hän", sprängdes en språklig gräns för det som tidigare inte hade kunnat låta sig beskrivas.

Men därefter har ordets betydelse breddats och kommit att omfatta fler än normbrytare. Vid tillfällen då könet på en person är oklart, till exempel. När folk tidigare har fått hänvisa till ett obestämt, men krångligt, "hon/han" eller "vederbörande" utgör "hen" numera ett smidigt alternativ. Liksom i sammanhang där kön är oviktigt. Eller där personen, av ett eller annat skäl, vill vara anonym.


Det märkliga är att det just är denna knoppande folklighet som vissa språkvikingar bara inte tycks stå ut med. Som får vanligtvis sansade läsare att genast kasta sig över datorn och protestmejla när de ser det i en tidningstext. "Det heter faktiskt hon eller han."

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att tolka detta petimätriga beteende som något djupare än enkel vardagsirritation. Skräcken inför att förlora ett tolkningsföreträde, till exempel. I ett politiskt sammanhang där de flesta heteronormativa privilegier antingen redan har raserats eller befinner sig under omförhandling – äktenskap, föräldraskap, könsidentitet – och där alla värden i största allmänhet håller på att trampas ned i den postmoderna geggan utgör språket en av majoritetssamhällets sista maktupprätthållande enheter. Och måste således försvaras. Med näbbar och klor.

"Naturvetenskapen ger starka belägg för genetiska och biologiska könsskillnader", ropar följaktligen en insändarskribent i GP (24/2)och vädjar till en återupprättelse av den traditionella mansrollen. "Håll hen borta från våra barn!" rasar kristdemokraten Tuve Skånberg i Kristianstadbladet (17/3). "Människan vill sortera världen i han och hon – det är naturligt och självklart", säger Elise Claeson i en SvD-chatt (8/3).

Ändå avslöjar de närmast parodiskt upprörda tongångarna mer än vad de förmodligen avser när det gäller den normativa heterosexualitetens ihålighet.


För om nu heterosexualitet är det naturliga tillståndet – varför skulle den i övrigt ostoppbara naturen låta sig påverkas i grunden av något så harmlöst som ett pronomen? Om nu man och kvinna kompletterar och åtrår varandra – upphör verkligen denna attraktion i och med något så futtigt som en språklig variation? Om manlighet eller kvinnlighet är något medfött, varför skulle dessa nedärvda karaktärsdrag kastas på soptippen tillsammans med "hans" och "hennes"-handdukarna?

Vad är det man är så rädd för? Vari består det förfärliga i att bredda ett pronomen så att det omfattar fler än nöjda heteros?

Det här är ärligt menade frågor. Personligen har jag nämligen svårt att frigöra mig från misstanken om ett slags normens kollektiva självbedrägeri. En rädsla för att allt som hittills har tagits för givet – kön och begärsriktningar – faktiskt just är de konstruktioner som de senaste två decenniernas queerteoretiker påstår att de är. Att dessa riktningar och identiteter dessutom, svindlande nog, är möjliga att påverka och förändras med de ord vi själva väljer att beskriva dem med.

Inför denna regnbågsfrihet står vi och darrar. Ringer till vår läsarombudsman och vädjar att hen ska ta bort allt detta hemska som påminner oss om komplexiteten i våra endast skenbart givna identiteter och självbilder.