Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han tecknar sitt samiska arv med glödande penna

Serietecknaren Mats Jonsson.
Foto: Emma-Sofia Olsson
Ulrika Kärnborg.
Foto: OLLE SPORRONG

I nya boken ”När vi var samer” återvänder Mats Jonsson till familjens hembygd i norra Sverige.

Ulrika Kärnborg följer med i sökandet, inte bara efter serietecknarens egna rötter, utan efter ett helt folks.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hemlängtan brukar bli stark när man närmar sig 50-årsåldern. Varför skulle annars den moderna litteraturen vara så full av blivande farbröder som tar bilen och återvänder till hembygden för att, som serietecknaren Mats Jonsson i sin nya bok ”När vi var samer”, ta nattliga promenader runt övergivna barndomshem?

Psykiatern Johan Cullberg har skrivit inspirerat om medelålderns små och stora kriser. I klassikern ”Skaparkriser” om August Strindberg och Stig Dagerman, beskriver han två fundamentala förutsättningar som vi med stigande ålder får svårt att värja oss mot.

Den ena handlar om kommande fysisk skröplighet och dödens oundviklighet. Att våra liv faktiskt är ändliga. Den andra är att det finns hat och destruktiva impulser hos alla människor, även hos oss själva. För konstnärer och författare, menar Cullberg, är det först när de här sakerna tränger sig på, som det tragiskt reflekterande får plats i vårt skapande.

Foto: Galago

Tragisk på ett bra sätt är verkligen undertonen i Mats Jonssons fantastiska självbiografiska berättelse. Här finns en stark längtan efter känslor som gått förlorade – efter barndom, tillhörighet och gemenskap. Det är impulser som alla kan känna igen sig i, men Jonsson har viktigare ärenden än att plaska runt i nostalgidammen. 

Han letar inte bara efter sina egna rötter, utan efter ett helt folks. ”Mats Jonsson på Konstfack, samen som slog tillbaka” (ironisk självkaraktäristik från albumet ”Nya Norrland”) konstaterar att han ingenting vet om sitt ursprung. Ingenting. Förutom att han eventuellt är av skogssamisk släkt. Men vad betyder det? Och förresten, vem fan vill vara skogssame?

Med den sista frågan landar Jonsson mitt i samtidens infekterade debatt där olika samiska grupper står mot varandra – och mot svenska staten. Hans glödande penna tecknar samernas historia sedan 1500-talet – och den är inte så entydig präglad av svensk utsugning som man kanske skulle kunna tro. För innan den klåfingriga staten på allvar fick upp ögonen för Lapplands råvarutillgångar, kunde samebefolkningen under perioder leva ganska ostört, ja, till och med välbeställt. 

Han letar inte bara efter sina egna rötter, utan efter ett helt folks.

Jag klottrar febrilt ner fakta som jag inte kände till. Att läskunnigheten bland samiska skolbarn tidigt var högre än bland svenska, att rennäringen aldrig har varit förbehållen de så kallade fjällsamerna (vilket creepy ord) och att tvångsförflyttningar av samer till Lappmarken har skett i många steg, med start 1720. 

Jonsson kallar med rätta koloniseringen av Lappmarken för ett kulturellt folkmord. 

Jag har förstås koll på att Sverige har vägrat att ratificera FN-organet ILO:s konvention om ursprungsfolks rättigheter. För mig har det här sveket ofta lett till personliga skamkänslor. Det är nämligen ytterst pinsamt att som kulturdelegat i utlandet tvingas lyssna till hur svenska politiker läxar upp folk från bristfälliga demokratier, och till svar få en ironisk viskning: ”ILO 169.” 

Det är när Jonsson glömmer sig själv, när passagerna om serietecknarens ljumma hipstertillvaro får vika för inkännande porträtt av ”de andra” som verket lyfter.

Men Mats Jonssons politiska utläggningar skulle ärligt talat inte vara ett dugg drabbande, om han inte vävt in sina egna släktingars öden i historieåtergivningen. Jag kommer till exempel aldrig att glömma berättelsen om farfars morfar, Dammbacks-Erns´n. ”Riklappen” som förlorade sin mark, sålde sina sista renar till underpris och slutade sina dagar i stoisk förbittring, förtjänar en egen roman. 

Några har haft invändningar mot Mats Jonssons estetik. I album efter album har han ritat fram en tuschsvart karaktär som det är lätt att irritera sig på: Mats Jonsson, som hatar andra tjockhultare och häckar nära Telefonplan, som driver så där lagom avsiktslöst med trenderna och ängsligheten i innerstaden. 

En ganska tröttsam typ tycker även jag.

I ”När vi var samer” har han turligt nog fått en underordnad roll. För det är när Jonsson glömmer sig själv, när passagerna om serietecknarens ljumma hipstertillvaro får vika för inkännande porträtt av ”de andra” som verket lyfter.

Och trots att stilen ibland känns lika gnetig som teckningarna är plottriga, blir slutresultatet poetiskt, rörande, ja, ibland helt överväldigande.


SERIER

MATS JONSSON

När vi var samer

Galago, 340 s.


Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=95264&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.