Philippe Sands är professor i juridik och författare. Foto: ANTONIO ZAZUETA OLMOS / ALBERT BONNIERSPhilippe Sands är professor i juridik och författare. Foto: ANTONIO ZAZUETA OLMOS / ALBERT BONNIERS
Philippe Sands är professor i juridik och författare.  Foto: ANTONIO ZAZUETA OLMOS / ALBERT BONNIERS
"Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa""Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa"
"Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa"
Göran Rosenberg är journalist och författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / FORUM FÖR POESI OCH PROSAGöran Rosenberg är journalist och författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / FORUM FÖR POESI OCH PROSA
Göran Rosenberg är journalist och författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: / FORUM FÖR POESI OCH PROSA

Han skriver fram folkmordets födelse

Publicerad

I ukrainska Lviv strålar berättelsen om folkmordets födelse och juridikprofessorn Philippe Sands egen familjehistoria samman.

Göran Rosenberg läser en berörande djupdykning i mänsklighetens mörkare historia.

Se veckans avsnitt av Kultur-Expressen i spelaren ovan.

 

LITTERATUR | ESSÄ. I den svenska titeln till Philippe Sands bok utlovas familjehemligheter ("Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa"). En näraliggande misstanke är att det svenska förlaget därigenom försökt göra boken mer säljbar eftersom den engelska originaltiteln inte utlovar något mer än en studie i internationell rätt. 

Eller närmare bestämt en studie i uppkomsten av begreppen ”folkmord” och ”brott mot mänskligheten” ("East west street. On the origins of genocide and crimes against humanity"). Spännande nog kan tyckas, men familjehemligheter lovar onekligen något annat och något mer. 

Andra världskriget

Och något mer visar det sig vara. De hemligheter i den egna familjens historia som Philippe Sands undan för undan blottlägger är rörande och omskakande och går som en dallrande personlig nerv genom boken och försvarar mycket väl sin plats i den svenska boktiteln. 

En efter en dyker de upp, bakom oförklarliga luckor och obesvarade frågor och gåtfulla lappar och fotografier, i Philippe Sands envetna och minutiösa jakt på sin judiska familjs historia före och under andra världskriget. 

Vilket råkar vara en historia som korsar historien om de två jurister som ”uppfann” termerna ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord”, Hersch Lauterpacht respektive Raphaël Lemkin

Nürnbergrättegången

Vilkas historier i sin tur korsar historien om Hans Frank, den nazistiske makthavare som mer än någon annan bar ansvaret för förintelsen av såväl Sands familj som de två juristernas, och som i Nürnbergrättegången 1945–46 blev en av de första att dömas (till döden) för det brott som en av dem (Lauterpacht) just hade satt namnet på (”brott mot mänskligheten”). 

Hans Frank under Nürnbergrättegången.Foto: IBL BILDBYRÅ / ULLSTEIN BILD - IMAGNO / VOTAVA/ ULLSTEIN BILD

Staden där alla historierna en gång korsades heter i dag Lviv och ligger i Ukraina, och det var efter en inbjudan hösten 2010 att föreläsa vid universitetet där som den brittisk-franske juridikprofessorn, människorättsadvokaten och experten på internationell rätt, Philippe Sands, fick upp ögonen för möjligheten väva samman sin familjs historia med historien om den internationella människorättens födelse. 

Sovjetunionen

Korsvägarna visade sig vara många och sammanträffandena tycktes rada upp sig. Som att Hersch Lauterpachts äldste son Eli hade varit Philippe Sands lärare i internationell rätt i Cambridge och att hans fars familj och Philippes morfars familj hade levt i var sin ände av samma ”öst-västliga” gata (därav den engelska originaltiteln) i lilla Zólkiew strax utanför den stad som fram till första världskriget hette Lemberg och fram till andra världskriget Lwów och framtill Sovjetunionens upplösning Lvov och i dag alltså Lviv. 

Eller att den internationella människorättens två viktigaste nydaningar hade sitt upphov hos två personer från ungefär samma judiska miljöer som vid ungefär samma tid läste juridik vid samma universitet, för delvis samma lärare, i samma stad.    

Familjehemligheter

Sammanträffanden är kanske fel ord, eftersom Philippe Sands har en tränad advokats intuition och en begåvad berättares fantasi att föreställa sig också de mest dolda samband – och om så krävs hjälpa sammanträffandena på traven en smula. Vilket är så familjehemligheterna sakta men säkert kommer i dagen. 

Varför lämnade Philippes morfar Leon nazisternas Wien i januari 1939 utan sin hustru Rita och deras nyfödda dotter Ruth (Philippes mor)? 

Hur och med vem lämnade lilla Ruth Wien ett halvår senare utan sin mor? 

Varför följde inte modern efter sin man och sin dotter förrän sommaren 1941, vid en tidpunkt då det var närmast omöjligt för judar att lämna Wien? 

Varför log aldrig Philippes mormor? 

Vem var ”Miss Tilney” på den efterlämnade papperslappen i morfars skrivbord? 

Vem var mannen med flugan på det skrynkliga fotot från 1949 med ”hjärtliga hälsningar från Wien”?

 

LÄS MER – GÖRAN ROSENBERG: Författaren Primo Levi går inte att förstå utan kemisten Primo Levi

I en omänsklig tid

Jag ska inte avslöja mer än att svaren är lika omtumlande för läsaren som de måste ha varit för Philippe Sands när han undan för undan får pusselbitarna att falla på plats och luckorna i familjens historia att fyllas igen. 

Vad som lösgör sig ur tystnaden och glömskan visar sig vara en djupt mänsklig historia om passion, övertygelse, svek och svaghet, i rörande relief mot den omänskliga tid som driver den och de omänskliga förbrytelser som omger den. 

Det lilla skeendet griper in i det stora och det stora i det lilla, och det hör till Philippe Sands styrka som författare att han förmår väva samman skeendena så väl att läsaren knappt märker när det ena övergår i det andra. 

Mänskliga rättigheter

Det är kanske svårt att i dag se i hur hög grad begreppet mänskliga rättigheter är en mänsklig uppfinning. Och kanske än mer, hur nydanande och kontroversiell tanken en gång var att genom internationella lagar och domstolar kunna ställa stater och deras ledare till svars för brott mot de mänskliga rättigheterna.  

Raphaël Lemkin försökte definiera ett brott som han ville ge namnet folkmord, genocid. Hersch Lauterpacht försökte definiera ett brott som han ville ge namnet brott mot mänskligheten. Båda hade nog med erfarenheter och exempel från Europas blodiga 1900-talshistoria att inspireras av, och det kan i efterhand tyckas att de ville ungefär samma sak. 

Men i juridiken kan ett semikolon göra skillnad mellan brott och icke-brott (vilket det så småningom gjorde i Nürnbergrättegången), och mellan Lemkins folkmord och Lauterpachts brott mot mänskligheten skilde mer än så. 

 

LÄS MER – GÖRAN ROSENBERG: Skammens gränser flyttades tills Förintelsen blev möjlig

Etniska minoriteter

Lauterpacht ville ha en lag som tog sin utgångspunkt i skyddet av individer. Lemkin ville ha en lag som tog sin utgångspunkt i förföljelse, fördrivning och förintelse av nationella, religiösa och etniska minoriteter. 

Det hör till bokens många förtjänster att den lyckas göra litteratur också av juridiken, och man förstår snart de skilda juridiska konsekvenserna av de skilda brottsrubrikerna och den potentiella konflikten mellan dem. 

Man förstår också de skilda personligheternas och erfarenheternas betydelse. Den kylige rationalisten Lauterpacht mot den känslostormande aktivisten Lemkin. Den trygge juristprofessorn i frihetens Cambridge mot den kringrände affärsjuristen i det nazistockuperade Warszawa.  

Nürnbergrättegången. På bilden ses de åtalade, däribland Hermann Göring längst till vänster. Foto: GL ARCHIVE / ALAMY / GL ARCHIVE / ALAMY/IBL ALAMY

Svenskt storföretag

För att empiriskt underbygga sin kampanj för begreppet folkmord började Lemkin, som i oktober 1939 hade lyckats fly från Warszawa och våren 1940 hamnat i Stockholm, att samla in nazistiska dekret och förordningar från det ockuperade Polen, delvis med hjälp av ett svenskt storföretag med kontor i Warszawa (fortfarande okänt vilket). 

I den snabbt växande högen av dokument ansåg han sig snart ha funnit belägg för att nazisterna planerade en storskalig utplåning av minoriteter och nationer, och att begreppet folkmord bäst beskrev vad det hela handlade om.   

 

LÄS MER – GÖRAN ROSENBERG: Israel var inte tänkt att bli så här

 

I Nürnbergrättegången dömdes ingen av de åtalade för folkmord, det var Lauterpachts brottsrubrik som ”segrade”. Men Lemkins folkmord hade kommit för att stanna, inte bara som brottsrubrik utan som beskrivningen av ett bara alltför verkligt och alltför återkommande brott, för vilket de ytterst ansvariga, också statschefer och höga makthavare, med tiden skulle kunna efterlysas, åtalas och dömas i en permanent internationell brottmålsdomstol.

Vägen dit var inte självklar och vägen vidare är inte given, men med Philippe Sands bok har vi fått en djupt initierad och starkt berörande berättelse om hur det hela började.  

 

 

SAKPROSA

PHILIPPE SANDS

Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa

Översättning Manne Svensson

Albert Bonniers, 431 s.

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är den prisbelönade och flitigt översatta biografin "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"

Läs fler texter av Göran Rosenberg här.

Måndag den 5 februari samtalar Philippe Sands med Elisabeth Åsbrink på Kulturhuset i Stockholm. Tisdag 6 februari besöker han Lunds universitet för ett samtal med Göran Rosenberg.

 

 

Relaterade ämnen
Göran Rosenberg
Göran Rosenberg
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag