Han skriver för att skapa mening efter sonens död

Nick Cave.
Foto: MARTIN KARLGREN
Nick Cave.
Foto: TOMMY PEDERSEN / TOMMY PEDERSEN EXPRESSEN
Jan Gradvall.
Foto: OLLE SPORRONG

Nick Caves nyhetsbrev har blivit mer än en nyckel till hans skapande. Det har med tiden fått en allt större läsekrets som söker mening och tro.

Jan Gradvall söker i ”The red hand files” och hittar något av det bästa han läst om vägen genom en sorg. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | NICK CAVE. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Ingen skriver om Gud som Nick Cave.

Nick Cave, född 1957 i Australien, har sedan debuten i slutet av 1970-talet sjungit sig fram till position som en värdig arvtagare till Leonard Cohen.

En handelsresande i allvar, alltid klädd i kostym. 

Texterna återkommer till livets grundämnen: tro och tvivel, liv och död. Nick Cave är ensam om att i formatet för en rocklåt få in textrader som ”I don’t believe in an interventionist God”. Osannolikt nog är det dessutom öppningsraden till hans kanske största låt. 

LÄS MER: Nick Cave gör smärtsam sorg till ljuv musik på ”Skeleton tree” 

I ett föredrag han hållit med rubriken ”The secret of the love song”, som finns publicerat i en bok med hans låttexter, ger Nick Cave en nyckel till sitt artisteri: ”Att förverkliga Gud genom att använda kärlekssången som medium fortsätter att vara min huvudmotivation som artist.”

När Nick Cave var 19 år dog hans far, lärare i engelska och litteratur, och lämnade ett gapande hål i sonens liv. Det var för att fylla detta hål som Nick Cave började skriva. 

Ett nyhetsbrev om Gud

Enligt Nick Cave blir att skriva om kärlek ett sätt att ge uttryck för den tröstlösa längtan efter mening vi bär inom oss. ”Genom att skriva, skriver vi fram Guds existens. Precis som att filmens Den osynlige mannen inte blir synlig förrän han kläs i en filt - det är först då hans form och konturer träder fram – blir Gud inte synlig förrän vi klär honom med ord”.

Nick Cave har återkommit till tro genom hela sin karriär. När förlaget Penguin 1998 gav ut Bibeln uppdelad som en liten box med tunna pocketskrifter skrev Nick Cave förordet till Markusevangeliet. (Bland andra medverkande finns Doris Lessing och Fay Weldon.)

Nu har Nick Cave börjat skriva om Gud igen, denna gång i ett nyhetsbrev som han nyligen startat. 

Idén är enkel. Nick Caves lyssnare får skicka in frågor. Nick Cave väljer ut ett par frågor i veckan och skriver sedan utförliga svar, några av dem närmast små essäer. Dessa publiceras som nyhetsbrevet The red hand files som under vintern blivit höjdpunkten i min mejlbox.

The red hand files, startsidan.
Foto: THE RED HAND FILES

Någon som heter Joáo i Brasilien frågar Nick Cave: ”Existerar Gud?” En Peter i Denver frågar: ”Har du gett upp ditt sökande efter Gud?”

Nick Cave svarar dem: ”Existerar Gud? Jag har inga bevis för eller emot, men jag är inte säker på att det är den rätta frågan. För mig handlar frågan om vad det innebär att tro, jag finner det omöjligt att inte tro, eller att åtminstone vara engagerad i undersökning av en sådan sak, vilket är samma sak. Mitt liv domineras av Gudsbegreppet, vare sig det är Hans närvaro eller Hans frånvaro. Jag är en troende – på både Guds närvaro och frånvaro. Jag tror på utforskandet i sig, mer än själva resultatet av det. Som en förlängning av detta är mina sånger frågor, sällan svar.”

Skapa mening efter sonens död

I det första utskicket i The red hand files – samtliga finns sparade på nätet – svarar Nick Cave på en fråga från Jakub i Polen om hur hans skrivande förändrats de senaste åren.

I formuleringen ”de senaste åren” finns en undertext: sommaren 2015 dog en av Nick Caves söner i en fallolycka, 15 år gammal.

Nick Cave tar frågan som en möjlighet att berätta om efterspelet. Han skriver att efter sonens död så blev det enda sättet att skapa mening i livet att skriva – skriva ännu mer koncentrerat – och fortsätta turnera. Den lilla essän är bland det bästa och mest väl avvägda jag läst om vägen genom och ut ur sorg.

Nick Caves son omkom i en olycka 2015.
Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES MAGNUS LILJEGREN

Andra svar är lättsammare. Nick Cave samlar tålmodigt ett halvdussin frågor om ”Nocturama”, ett album som hans mest hängivna fans enats om är hans sämsta. Varför blev det så dåligt? Kärnan i Caves svar: vi behöver alla våra ”Nocturamas” i livet.

Begreppet nyhetsbrev känns som något förlegat och otidsenligt, något som dog med 1900-talet. Kanske är det just därför det känns så relevant igen.

När sociala medier som Facebook används till att hetsa till folkmord är man tacksam över ett osocialt men ändå privat medium där all interaktion är redigerad och kondenserad.

Ljudet när ett nytt The red hand files dyker dimper ned i datorns postlåda är ett pling av glädje.



Jan Gradvall är journalist och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren i topp visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.