En ung man skriver till mig i förtvivlan. Han är homosexuell och han är frikyrklig. Hans ungdomsledare talar om för honom gång på gång att Gud inte vill att han ska vara homosexuell.
I allt vill han tillhöra Gud. I allt vill han tjäna Herren.
Men han är homosexuell, och det sliter sönder honom. Om han ”väljer att vara homosexuell” som ledarna för hans församling kallar det, är han förlorad för Gud. Den homosexuelle skall icke ärva Guds rike. Så säger de till honom att Paulus skriver, och han förtvivlar.
För att han är homosexuell och för att han vill i sitt liv få älska någon som älskar honom.
Så vad skall han välja? Bli utgallrad och förkastad av den Gud han tror på eller leva ett liv i självförnekelse och skam?
Han skriver till mig att han tänker ta livet av sig. Att det vore det bästa för alla.
Jag skriver till honom att han inte måste välja mellan Gud och kärleken. Jag skriver till honom att Gud är kärlek. Att Jesus säger till honom att inte vara rädd! Jag skriver till honom att Gud älskar honom, önskar honom och välsignar honom just som han är.
Men hur ska han våga tro?
Det här är Sverige 2015.
Vad är det för kristna ledare som driver en ung man till självmord? Som stänger himlens portar för det allra minsta av Guds barn?
Mina händer nästan skakar av vrede när jag skriver detta.
Så läser jag en debattartikel i den kristna tidningen Dagen. ”Bibeln tydlig om homosexualitet” påstår 22 pingstpastorer och fortsätter:
”Det gör ont i oss alla när vi ser att den enskilda människan såras, men om vi verkligen älskar vår medmänniska, måste vi då inte berätta sanningen, även om det gör ont?”
Pastorerna betonar till slut att den som bejakar sin homosexualitet inte får komma till himlen. Punkt och slut.
Många, också aktiva inom pingströrelsen, har blivit beklämda av artikeln som stänger inte bara pingströrelsen utan hela himmelriket för homosexuella.
Själv tänker jag på min unge vän, som just nu slåss för sitt liv.
Kämpar för att inte göra slut på det bara för att de som borde leda honom och stärka honom i tron i stället lär honom att Gud inte älskar honom som han är.
Det för mig mest beklämmande är emellertid att pastorerna gör anspråk på att äga ”sanningen”, att de påstår att ”Bibeln är tydlig om homosexualitet”.
Vanliga människor, som min unge vän, är vana vid att betrakta präster och pastorer som auktoriteter på Bibeln och vågar därför inte säga emot. Man tänker väl att är man pastor måste man väl veta.
Det är emellertid rent struntprat att Bibeln är tydlig om homosexualitet.
Okunnigt, lögnaktigt struntprat!
Sanningen är tvärtom att Bibeln inte säger ett enda ord om homosexualitet.
Det existerade inte någon homosexuell identitet i den antika världen. Begreppet ”homosexualitet” och identiteten ”homosexuell” är en produkt av det sena 1800-talet.
Psykologin var en ny vetenskap på modet, och de första homoaktivisternas taktik var att försöka få sin läggning betraktad som en sjukdom, för om den vore är en sjukdom torde det vara svårt att fortsätta kriminalisera den och döma till fängelsestraff.
Ordet homosexualitet uppfanns 1859.
Lika lite som det i Bibeln nämns något om ångmaskiner eller flygplan nämns alltså något om homosexualitet.
I frågor som kan kasta en människa in i den djupaste förtvivlan och till och med driva henne till självmord, är det direkt oanständigt att vara så slarviga med begreppen och så ohederliga med vad som faktiskt står i Bibeln.
Ska vi titta närmare på vad som faktiskt står i Bibeln, så förbjuds i Tredje Mosebok vid ett tillfälle män ”att ligga med en man som man ligger med en kvinna”, vilket bestraffas med döden. Det hebreiska ordet som används för att fördöma handlingen – toevah – används vanligen för att beskriva hedningarnas orenhet.
Läser man noga märker man att det är bara verkar vara penetrerande analsex som fördöms. Sex mellan kvinnor fördöms inte överhuvudtaget.
I samma stycke förbjuds också att ha sex under menstruationen och att ha sex med en kvinna som är gift med en annan man. Straffet är också här detsamma: döden.
De präster och pastorer som fördömer homosexualitet har därför att förklara varför de inte går till storms mot någon av dessa företeelser.
För det gör de inte!
Varför är det just homosexualiteten som är en så avgörande?
Om vi går till Nya Testamentet nämner Jesus aldrig med ett ord homosexuella handlingar.
Den norske religionsprofessorn Dag Øistein Endsjø uppmärksammar emellertid i sin bok ”Sex och religion” (Norstedts 2011) att Jesus vid ett tillfälle faktiskt kanske hjälper den ena parten i ett homosexuellt förhållande.
I Matteusevangeliet berättas nämligen hur en romersk officer kommer till Jesus för att hans tjänare är allvarligt sjuk. I den grekiska originaltexten omnämns tjänaren som pais, vilket är det grekiska ord som ofta används om den yngre älskaren i ett sexuellt förhållande mellan två män. Jesus hjälper mannen och gör inga tillrättavisningar om deras förhållande. Tvärtom framhåller han officeren som ett föredöme, både för judarna och andra.
Det ni, kära pingstpastorer! Men just den möjliga tolkningen hoppades kanske över under er utbildning?
Vi kan naturligtvis aldrig veta om det verkligen var så, men det vore typiskt likt Jesus att ställa sig på den svages och föraktades sida.
Jesus nämner alltså inget om homosexuella handlingar. En av de få saker forskarna är relativt eniga om däremot är att den historiske Jesus förbjuder skilsmässor. Hur kommer det sig att pingstpastorerna inte tar det på allvar, särskilt som man vet att förbudet kommer från Jesus själv?
Varför är det återigen homosexualiteten som är avgörande?
Som så ofta när Jesus inte dömer, gör Paulus det så mycket mer beredvilligt, men i samma andetag som Paulus i Korinthierbrevet säger att män som har sex med män inte ska ärva Guds rike meddelar han dessutom att det ska inte heller ”inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga eller utsugare”.
Men för alla dessa stänger inte pingstpastorerna sin dörr. Återigen är det bara fördömandet av homosexuella som är avgörande.
Varför är det så?
Varför är den konservativa kyrkan så besatt av homosexualitet?
Kan det vara så som förre ärkebiskopen K G Hammar har beskrivit hur konservativa kyrkor nån gång på 1990-talet valde ut homosexualitet som en symbolfråga.
Man hade förlorat kampen om kvinnans plats i församlingen. Synen på homosexualitet skulle man slåss för med näbbar och klor. Det skulle, enligt Hammar, bli den symbolfråga som avgjorde om man gav Bibeln auktoritet eller inte.
Och det var därför, menade Hammar, som kampen mot homosexualiteten blev så viktig och så utan varje proportion.
Samtliga verser som verkar fördöma homosexuella handlingar i Bibeln, i såväl Gamla som Nya Testamentet går på goda grunder att problematisera, vilket också dagens bibelforskning gör.
Pingstpastorerna vägrar gå med på att den problematiseringen går att göra, för då skulle de ha fel, och det som de lärt ut om Bibeln vara fel.
Tydligheten skulle försvinna.
Nu tror jag inte det är av ondska de 22 pingstpastorerna predikar att Gud stänger sin himmel för homosexuella. De gör det för att de faktiskt tror att det är så.
Det är väl likadant med dem som krigar för den Islamiska staten. De som mördar, slaktar, våldtar, skövlar och terroriserar sina medmänniskor i Guds namn gör också de det i tron att de faktiskt har rätt, att de har sanningen och Gud på sin sida.
Där vid lag är det ingen skillnad mellan dem och de 22 pingstpastorerna: ”Det gör ont i oss alla när vi ser att den enskilda människan såras, men om vi verkligen älskar vår medmänniska, måste vi då inte berätta sanningen, även om det gör ont?”
De tar sig för att peka ut vilka Gud ska straffa.
De står där med sin övertygelse och sin tvärsäkerhet, och lämnar ruiner efter sig.
Tanken att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar är en hemsk tanke. Hur ser de människornas godhet ut som är villiga att leva saliga i en himmel trots att de vet att människor samtidigt torteras i en evighet?
Hur ser den gudens godhet ut?
För mig är det mycket enkelt: Om min unge vän som kämpar med sig själv inte skulle få vara med i paradiset, då borde var och en av de 22 pastorerna träda inför Gud och säga: ”Vi kan inte längre vara här. Vi vill vara där vår broder är!”
”Där du går, dit vill jag också gå
Antingen ingen, eller båda två
Ensam är ej stark, ensam är så svag
Om inte du, så inte jag.”
Jonas Gardell är teologie hedersdoktor vid Lunds universitet, samt författare till böckerna "Om Gud" och "Om Jesus".