Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han skildrar rasrelationerna i USA på pricken

Paul Beatty. Foto: HANNAH ASSOULINE / RÁMUS
Foto: RÁMUS
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Olle Sporrong.

Han blev den förste amerikanske författaren att tilldelas Man Booker-priset.

Valerie Kyeyune Backström ser Paul Beatty skriva så att språket ryker. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I Paul Beattys Booker-prisbelönade ”Svikaren” är själva premissen absurd: Bonbon befinner sig i Högsta domstolen, efter att ha hållit en slav (en gammal barnskådis som gjorde karriär på rasistiska karikatyrer) och försökt återinföra segregation i hans stadsdel Dickens.

Dickens måste förklaras ytterligare. Insprängt i Los Angeles ligger den, en liten plätt designerat farmområde, där Bonbon odlar vattenmelon och weed när historien tar sin början. Där uppfostrades han av sin pappa, en halvmisslyckad akademiker som utförde grymma psykologiska experiment på sin hemskolade son, och försökte sprida black consciousness  genom både fostran och organisering på den lokala donutshopen.

Försök inte ens räkna hur många gånger rasord används.

Det är inget för den kräsmagade. Språket ryker, det finns ingen småputtrig lunk någonstans, i stället river det förbi i 180, meningarna är täta, sprängfyllda, roliga, elaka. Och grova. Försök inte ens räkna hur många gånger rasord används.

Men det finns även det poetiskt finkänsliga insprängt här och där, en liten oas av vackra meningar som ”Det är alltid en chock när dagen blir till natt utan att man är med”.

Jag avundas verkligen inte Hans Berggren översättarjobbet, att lyckas få till Beattys unika och extremt amerikanska språk är nästan omöjligt. Ändå lyckas boken på sina ställen riktigt bra med att få till den speciella rytmen – men när det kommer till uttrycken och rasorden haltar det. Och i en bok som till stor del består av stereotyper, borde väl fried chicken kunna översättas rätt? 

Det mesta, eller i alla fall mycket, av boken är ju sant.

Oftast har denna bok beskrivits som satir. Det är inte helt fel, men inte heller helt rätt. Istället gör man det lite för lätt för sig genom att prompt stoppa den i det facket. Och något denna bok inte försöker är att göra det lätt för läsaren. För det mesta, eller i alla fall mycket, av boken är ju sant. 

Även det som kan verka absurt; som det lilla farmområdet insprängt i Compton som det fiktiva Dickens hämtat inspiration från, eller hur kvarter försvinner från stadsbilden genom att helt sonika raderas från kartor och administration – såsom South Central ”försvann” i gentrifieringens namn. Inte heller de rasistiska barnfilmerna är hopdiktade. 

Det är inte helt lätt att lista ut, och det är också bokens stora behållning.

Men framför allt är många av de påståenden och beskrivningarna av ras och rasrelationer i USA på pricken. Man kan gärna skratta, men om skrattet inte fastnar i halsen, eller i vrider om något i huvudet på en missar man något.

Men vad vill då boken? Ger den några svar?

Det är inte helt lätt att lista ut, och det är också bokens stora behållning.

Störst bäring får man om man ser på den utifrån ett citat av Marlon James som Beatty brukar referera till: ”Mitt jobb är inte att lösa mysteriet utan att blottlägga mysteriet”. Med det lyckas han sannerligen.

ROMAN

PAUL BEATTY

Svikaren

Översättning Hans Berggren

Rámus, 323 s.

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.